Herr talman! Jag ger gärna en reflexion på en gång. Era högre ambitioner motsvaras inte av den politik ni kanske har, Mats Green.
Det är faktiskt tydligt i vad BI presenterar. En fortsättning av den politik ni har levererat i åtta år skulle inte leverera mer än i bästa fall 140 000-170 000 bostäder. Det är långt ifrån de 300 000 ni har ambition för. Ursäkta om jag raljerar lite grann, men så har det sett ut även i många kommuner där ni har styrt: Det har varit höga ambitioner, men verkligheten visar något annat. Jag tänker till exempel på studentbostäder i Stockholm. Vad blev resultatet? Det är också lite av ett svar på Carolines fråga varför man inte levererar mer.
När det gäller Emmas inlägg tänker inte jag gå in och svara så mycket på frågan om det; den får du ställa till henne. Jag förstår inte varför du inte ställer frågan till henne.
Vår politik handlar någonstans om att titta på vad som krävs för att vi ska komma framåt. Som jag nämnde i mitt anförande handlar det om att titta på hur vi kan använda markfrågan i kommunerna. Hur kan vi pressa priserna där, och hur kan kommunerna ta ansvar för att faktiskt hålla nere kostnaderna för bostadsbyggandet? Industriellt byggande är också väldigt intressant att titta på. Hur kan man dra lärdom från ett hus till ett annat och få ned kostnaderna? Jag ska inte här i kammaren nämna några företag, men jag har bland annat tittat på ett par där man har startat fabriker just för att kunna pressa kostnaderna. Man har visat på goda resultat av det.
Jag tror att det är en framkomlig väg att faktiskt få ett visst industrialiserat byggande och på så sätt få ned kostnaderna. Då tar både kommunerna, genom markpriser, och byggherrar ett ansvar för att hålla nere kostnaderna för byggandet. Jag tror att det är rätt väg att gå. Jag tror inte att en enskild aktör kan göra det här alla gånger, utan det är ett samspel mellan alla parter. Det är det vi får jobba vidare med, och jag har just nu ganska goda kontakter med olika företrädare som kan vara intressanta.