Herr talman! Det är märkligt att jag ska behöva berätta för en demokratiminister att vi har åtta partier i Sveriges riksdag.
När ministerns parti satt i opposition drev man inte samma politik som Socialdemokraterna, tvärtom. Det var så många skillnader att man knappt kunde räkna dem.
Alliansen har en gemensam ram och ryggrad. Men vi är fyra olika partier, och det är vi stolta över. Tillsammans bildar vi en helhet. Med det ytterligare parti som ministern nämnde finns det varken samarbete, dialog eller samtal - så att vi klargör det en gång för alla.
Ministern svarade inte på min fråga. Gång efter annan genomdriver man något och utlovar pengar och berättar vad de ska gå till. Men de hamnar inte där; det blir inte som man har sagt.
När det gäller filmen kommer det skrivelser till Kulturdepartementet om att allt har havererat beträffande dialog och samtal, men ministern svarar: Det löser man genom Filminstitutet. När det gäller museibesökarna framhärdar ministern i att det har lett till att nya grupper kommer, men det har det ju inte gjort. När det gäller kulturskolepengarna har det inte lett till sänkta avgifter. Det tillstod ministern själv, för i så fall skulle alla pengarna gå till Danderyd, Täby och andra rika Stockholmskommuner - och det var ju inte det man ville.
Nu kämpar landets bibliotek med hur man ska hantera 225 miljoner kronor. Det ska öka utbudet och tillgängligheten, säger ministern. Vad innebär det? Ska man börja reglera öppettider på samma sätt som man reglerar entréavgifter på museer?
Återigen: Det är ambitiöst och bra att kulturministern höjer budgeten. Jag tänker inte klaga över det, även om jag tycker att man gör det för mycket och på ett oansvarigt sätt i en turbulent tid. Jag förstår dock ambitionen. Men vad är meningen med att höja budgeten så mycket om man inte vet var pengarna hamnar? Om man går i fel riktning är det ingen bra idé att dubblera hastigheten. Det borde även kulturministern och regeringen fundera över.