Herr talman! Jag ska inte balansera Monica Green men bara säga detta. Det handlar inte så mycket om Sverige utan om det faktum att vi - om vi ska vara realistiska, och det ska vi försöka vara - har haft en serie av nordiska nederlag i Förenta nationerna: nederlag för den isländska kandidaturen till säkerhetsrådet, för den finländska kandidaturen till säkerhetsrådet och för den svenska kandidaturen till MR-rådet. Då är det naturligt att man stannar upp och funderar.
Vi kan konstatera att världen har förändrats. Vi startade ambitionen att sitta i säkerhetsrådet som ett nordiskt land varannan mandatperiod när det fanns ca 50 medlemmar i FN - i dag är det 193. Det är klart att förutsättningarna har förändrats. Och förutsättningarna har förändrats i en lång rad andra hänseenden. Det gör att vi ska bedriva detta på ett lite annat sätt än tidigare, för annars lyssnar vi inte på de budskap som har kommit.
Vi är stora i FN. Det är sant som Monica Green säger att vi har färre i fredsbevarande operationer nu än tidigare, det vill säga i FN-operationer, med mandat från FN:s säkerhetsråd, nota bene - det finns många andra. Men vi är mycket större när det gäller humanitära insatser och flyktingar än vad vi har varit tidigare.
Det är lite av en förskjutning, från det militära till det humanitära, som har skett vad gäller våra FN-insatser. Men vi ska fortsätta att arbeta på detta.
Jag noterar att det i den socialdemokratiska skuggbudgeten är ett ytterligt rudimentärt inslag ekonomiskt för dessa saker. Jag tror att det blir något mer än vad Socialdemokraterna har föreslagit. Men det blir i alla fall inga röstköpskampanjer av det slag som vi dess värre har sett från en del andra länder.
Vi ska bygga vidare på detta med en realistisk bild av hur världen ser ut och med en realistisk bild av vad vi kan åstadkomma men också med en stolthet över de stora insatser, inte minst på den humanitära sidan, som vi har gjort ännu starkare under de senaste åren och som är påtagligt uppskattade på bredden av FN-systemet.