Herr talman! Jag ska börja med att säga att Sverigedemokraterna står bakom utskottets samtliga ställningstaganden i det betänkande vi diskuterar här i dag.
Regeringens föreslagna utfodringsförbud är dåligt utformat och lämnar gamla problem olösta, samtidigt som man med ett utfodringsförbud skapar nya problem som ger upphov till juridiska oklarheter och utrymme för olika tolkningar. Det föreligger en överhängande risk för att förbudet leder till vitt skilda bedömningar om vad som är utfodring från fall till fall. Det framgår inte av propositionstexten hur allt detta ska hanteras i praktiken. En väl avvägd utfodring kan däremot minska både antalet trafikolyckor med vilt och skador på grödor och skog.
Vildsvin och viltskador
Liksom en majoritet av remissinstanserna tillstyrker Sverigedemokraterna att dagens krav på tillstånd för kameraövervakning av vildsvin vid åtel ska ersättas med ett krav på anmälan och att kameraövervakning därefter får användas från kväll till morgon. Det skapar incitament och förutsättningar för en effektivare jakt. Det är väl ändå detta som är andemeningen i detta - att vi ska komma underfund med hur vi ska kunna skjuta av vildsvinsstammen på bästa sätt. Då ska vi inte ta bort incitamenten för jakt.
Vi är som sagt kritiska till inriktningen i propositionen. Vi anser att det är helt fel att förebygga lokala skador med ett nationellt beslut. Viltskador uppkommer ju väldigt lokalt. Jag har till exempel aldrig någonsin sett ett vildsvin i mina trakter i Värmland, även om de finns i Vänerområdet. Att i ett statligt regelverk reglera hur markägare får använda sin mark kan aldrig vara rätt väg att gå.
Däremot ligger såklart ett extra stort ansvar på den markägare som utfordrar viltet. Att reglera viltet med jakt är jägarens ansvar. Det är också det bästa och mest gångbara sättet för att minska skador på grödor.
Herr talman! Propositionen väcker ett antal berättigade frågor. Skulle ökade konflikter kunna bli ett resultat av propositionen? Utfordringsförbud, efterlevnad och kontroll - hur ska det hanteras? Leder det till skvaller, anmälningar och hotelser? Hur blir sämjan mellan markägare och jägare i grannskapet?
Det kan skapa djupa konflikter som omöjliggör jaktsamverkan över stora områden, vilket bland annat är nödvändigt för att reglera just vildsvinsstammen. Lokala konflikter är inte önskvärda. Att man ska samsas om mängd och typ av utfordring, viltförvaltningsmål och viltstammarnas storlek, i dialog, jägare, bönder och andra markägare emellan, måste ändå vara det absolut viktigaste. Utfodring ska ske med rimliga mängder, god etik och rätt foder.
Som sagt, en nationell lagstiftning för lokala problem löser inga problem.
Herr talman! Sverigedemokraterna har också i ett särskilt yttrande förtydligat att ärenden och mål som gäller skydds- och licensjakt på de stora rovdjuren ska handläggas skyndsamt med förtur i domstol. Beslut om skyddsjakt, som syftar till att förhindra skador vid rovdjursattacker, kräver snabba beslut. Beslut om licensjakt som överklagas kräver en skyndsam hantering för att domstolarna ska hinna avgöra målen före jakttidens början.
Dagens rättsordning har visat sig ha brister, vilket i sig medfört att myndighetsbeslut som överklagas har fördröjts så länge att den korta jaktsäsongen redan är till ända när väl målet har avgjorts av domstol. Detta medför inte bara bekymmer för drabbade djurägare utan skadar också förtroendet för hela rättssystemet när myndighetsbeslut inte kan verkställas. Det har vi sett prov på under 2012, 2013, 2014 och 2016. Vi i Sverigedemokraterna vill inte ha samma rättscirkus gällande utfodringen som har blivit den dystra verkligheten när det gäller överklagade myndighetsbeslut om licensjakt på varg.