Herr talman! Alla människor borde ha samma självklara rätt och möjlighet till ett aktivt liv, ett liv med full delaktighet i samhället. Så är det inte i dag. Men om vi ska ha någon chans att kunna uppnå det måste handikappolitiken i första hand ses som en demokrati-, jämställdhets- och diskrimineringsfråga och inte ses ur ett vårdperspektiv.
Vi har lång väg att vandra innan vi kan säga att alla människor är delaktiga på samma villkor, men vi har trots allt kommit en bra bit på väg. Det känns inte alltför avlägset när jag för 35 år sedan började arbeta som vårdare på Hagbyhemmet i Nora. Det var då Örebro läns centrala vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda med över 300 platser. Där hittade man både köer till duschen, flerbäddsrum och dagrum med "vakter". I dag sover inte några utvecklingsstörda tillsammans om de inte själva valt det.
Mest är det lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade som vi har att tacka för den utvecklingen. Den har inneburit oerhört mycket för att öka livskvaliteten för många människor. Självbestämmandet och delaktigheten har ökat, och generellt sett har funktionshindrades ställning i samhället stärkts.
Utvecklingen under den senaste tioårsperioden har varit enorm. Fler får hjälp, och de som får hjälp får det under fler timmar i veckan. Det finns således verkligen fog för att säga att det gått framåt. När det nu gått ett antal år sedan reformen genomfördes har vi dock kunnat konstatera att det inom ett antal områden finns behov av förändringar. Därför ses hela lagstiftningen över av LSS-kommittén, och vi står alla inför en stor politisk utmaning när en bra reform ska göras ännu bättre.
Herr talman! All diskriminering är oacceptabel oavsett var, när och hur den sker. Funktionshindrades tillgänglighet i samhället, eller kanske snarare bristen på tillgänglighet, är en klar diskriminering. Därför är det oerhört angeläget att samhället anpassas och byggs om så att tillgängligheten ökar. Det krävs utan tvekan en kraftsamling för att nå de mål som finns i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Det är mål som ska vara uppnådda helt och hållet 2010. Det handlar om tillgänglighet när det gäller offentliga byggnader och miljöer, arbetsplatser, bostäder och trafiken, inte minst kollektivtrafiken, för att nämna några områden.
Den redovisning över vad som hänt efter halva tiden som presenterades för några år sedan visar att en hel del hänt och görs, men mycket återstår att göra, och takten måste öka om målen ska nås. Det är viktigt att slå fast att dessa åtaganden för ökad tillgänglighet är något som alla samhällssektorer måste ta på största allvar. Det pågår ett arbete både vid Boverket och vid den nya handikappmyndigheten Handisam för att öka kunskapen och driva på utvecklingen. Det är bra. Det får inte vara så att till exempel kommuner och myndigheter bara genomför tillgänglighetssatsningar då det utgår särskilda stimulanspengar eller extra anslag. Ibland kan det vara motiverat med extra satsningar, men huvudmännen är alltid ansvariga för sina verksamheter och därmed skyldiga att prioritera tillgänglighetsfrågor vid medelsfördelning utifrån de resurser de har i sin ordinarie verksamhet.
Det finns anledning att vara kritisk till takten i förändringsarbetet även om mycket naturligtvis sker eller planeras. Totalt sett har vi nu en god ekonomi i landet trots att vissa kommuner fortfarande brottas med problem. Förutsättningarna för en ökning av takten i förändringsarbetet borde därför vara goda. Det som kan skapa oro även inom det här området är de prioriteringar som den nuvarande regeringen valt att göra, där skattesänkningar för välbärgade och subventioner av kostymtvätt och hemtjänst går före sociala reformer såsom billigare tandvård.
Herr talman! Ett annat viktigt område handlar om hjälpmedel för funktionshindrade. Det är en fråga som vi socialdemokrater prioriterade i vårt valmanifest. I grunden anser vi att det behövs en ökad nationell likvärdighet. Det ska kosta lika mycket oavsett var man bor om man behöver hjälpmedel för att klara sin vardag och sitt arbetsliv. I dag varierar sortiment och utbud mellan landstingen. Bedömningarna skiljer sig åt, och avgifterna ser helt olika ut. Vi tycker inte att det är rimligt. Det är svårmotiverade skillnader som känns ologiska och saknar folkligt stöd. Inte heller är möjligheten att ha olika regler och avgifter för funktionshindrades hjälpmedel någon helig ko i det kommunala självstyret. Tvärtom sade Hjälpmedelsutredningen, som presenterades för ett tag sedan, att en samordning skulle ha stora fördelar.
I betänkandet sägs att vissa delar av Hjälpmedelsutredningen är föremål för beredning i Regeringskansliet. Vi ser positivt på det och utgår från att regeringen återkommer med ett förslag till riksdagen när det gäller hjälpmedel.
Herr talman! Jag tänkte slutligen beröra ett par av de motioner som vi har i betänkandet. Den första tar upp behovet av enhetliga riktlinjer i hela landet när det gäller kontroll av personal som ska anställas i handikappomsorgen. Personer med utvecklingsstörning är en mycket utsatt grupp. De är ofta helt beroende av den personal som hjälper dem i olika vardagssituationer inom skola, vård och boende. Även om det är ovanligt förekommer det att de utsätts för sexuella övergrepp och andra trakasserier. Medvetenheten om att detta förekommer ställer krav på att vi gör allt som står i vår makt för att förhindra att det händer igen.
Handikapporganisationerna har under en längre tid ansett att en typ av vandelsprövning bör ske vid anställning och vikariat inom handikappomsorgen. Man vill likställa personalgrupper inom vård, skola och handikappomsorg men även kvalitetssäkra handikappomsorgen och skydda dess personal. Vi delar deras bedömning och föreslår därför att det införs enhetliga riktlinjer i hela landet för anställning av personal inom handikappomsorgen.
Den andra motionen som jag tänkte ta upp, herr talman, handlar om bidrag till glasögon för barn. Även inom detta område skiljer det mycket mellan de olika landstingen. Alla vi som har behov av synhjälpmedel vet att det är dyrt. För familjer med många barn blir det naturligtvis ekonomiskt väldigt betungande om flera av barnen har synfel som måste korrigeras. Av den anledningen är det lätt att sympatisera med tanken att jämställa synfel med exempelvis hörselnedsättning. Om också synhjälpmedel blev kostnadsfria upp till 18 års ålder skulle det garantera att alla barn fick samma möjligheter till behandling och synutveckling oavsett var i landet man bor.
Eftersom vi inte har någon finansiering av en sådan reform i vårt förslag till budget kan vi inte genomföra den just nu. Däremot anser vi att regeringen som ett första steg ska ta initiativ till en överläggning med landstingen för att försöka komma till rätta med brister och ojämlikheter när det gäller bidrag till glasögon för barn och ungdomar. Utskottsmajoriteten nonchalerar problemet genom att enbart hänvisa till att det inte är utskottets bord. Det tycker jag visar på dålig respekt för familjer med barn i behov av glasögon.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 7.
I detta anförande instämde Catharina Bråkenhielm, Ylva Johansson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).