Herr talman! Vänsterpartiet har sex reservationer i betänkandet. Vi står självklart bakom samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 2.
Betänkandet handlar om handikappolitik. Vänsterpartiets handikappolitik kan inte ses som ett isolerat politikområde skilt från resten av våra ställningstaganden. Vår politik syftar till att skapa ett solidariskt samhälle som präglas av jämlikhet och jämställdhet, ett samhälle där var och en bidrar efter förmåga och där stöd ges till var och en efter behov.
En sådan politik är starkt kopplad till en välfärdsstat med en stark offentlig sektor och ett högt skatteuttag som möjliggör generösa generella bidragssystem likväl som särskilda bidrag för dem med extra stora behov. Ett sådant behov är sysselsättning för personer med psykiska funktionshinder. Under de senaste åren har vi kunnat läsa ett antal rapporter där saknaden av arbete eller sysselsättning för kvinnor och män med psykiska funktionshinder beskrivs.
I måndags kom Socialstyrelsens lägesrapport om handikappomsorgen i Sverige. I rapporten kan vi bland annat läsa att personer med psykiska funktionshinder har svårast att få sina behov tillgodosedda av kommunernas socialtjänster. Återigen handlar det om att hitta rätt sysselsättning. Socialstyrelsen har också tidigare rapporterat att det råder brist på sysselsättning för personer med psykiska funktionshinder. Vänsterpartiet anser att det inte behövs flera rapporter utan vi menar att regeringen skyndsamt bör bereda frågan om sysselsättning och arbete för psykiskt funktionshindrade. Vi menar att LSS-lagen borde ändras så att även personer som tillhör personkrets 3, till exempel män och kvinnor med psykiska funktionshinder, ska få tillgång till daglig verksamhet. Vårt förslag bemöts välvilligt av utskottets majoritet, som menar att det är väsentligt att frågan om huruvida daglig verksamhet ska utsträckas till personkrets 3 nu blir föremål för utredning. Majoriteten hänvisar också till Regeringskansliet där frågan sägs vara högprioriterad. Vänsterpartiet ger nu regeringen chansen att visa att man menar allvar med sina löften. Och vi tänker noggrant bevaka frågan.
Herr talman! I betänkandet finns ett antal förslag som handlar om hjälpmedel. Hjälpmedelsfrågan är viktig från likabehandlingssynpunkt. Tyvärr är väntetiderna för ett hjälpmedel i dag generellt sett långa, och olikheterna är stora mellan landstingen. Det är också stora variationer i kostnaderna.
När det gäller vissa hjälpmedel verkar det finnas en oklarhet kring i vilken utsträckning landstingen över huvud taget ska bevilja hjälpmedel till dem som har behov av det. Jag syftar nu på de hjälpmedel som behövs för att en kvinna eller man med funktionshinder ska kunna leva ett självständigt sexuellt aktivt liv. Kan det vara så att frågor rörande funktionshindrades sexualitet fortfarande är tabubelagda i vårt samhälle och att det inom vården och omsorgen brister i respekten för funktionshindrades rätt till sin sexualitet?
Vänsterpartiet menar att fortbildningsinsatser behöver nå ut till sjukvårdens hjälpmedelscentraler så att de bättre kan arbeta med och anpassa sexhjälpmedel för personer med funktionshinder. Nu är ju inte personalens vidareutbildning och tillgången till sexhjälpmedel någonting vi härifrån riksdagen kan bestämma över. Men vi menar att regeringen måste klargöra för landstingen rätten till sexhjälpmedel och att dessa hjälpmedel ingår i landstingens ansvar. Landstingen ska enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen erbjuda funktionshindrade som är bosatta inom landstingen hjälpmedel. Mig veterligt finns det inget undantag bland hjälpmedlen utan det är behoven som styr.
Vänsterpartiet menar att de funktionshindrades sexuella behov måste tas på allvar och att sjukvårdens hjälpmedelscentraler måste få resurser så att de bättre kan arbeta med att anpassa sexhjälpmedel för funktionshindrade.
Herr talman! Jag började med att yrka bifall till vår reservation nr 2. Den handlar om Hjälpmedelsutredningen. För två och ett halvt år sedan presenterades utredningen, och det lades fram många bra förslag på hjälpmedelsområdet i syfte att förbättra möjligheterna för personer med funktionshinder att få hjälpmedel. Som jag tidigare har konstaterat ser tillgången till hjälpmedel olika ut i landet. Kostnaderna för den enskilde kan också variera stort beroende på var i landet personen bor. Det är inte bra.
Bland Hjälpmedelsutredningens förslag kan vi läsa om rätten till en snabb bedömning av hjälpmedelsbehovet. Utredningen innefattar vidare klargöranden om hur gränsdragningarna ska göras mellan olika aktörer med ansvar för hjälpmedel. Det är välbehövligt. Det finns också ett antal förslag för att stimulera en ökad användning av IT. Ytterligare föreslås att landstingen och kommunerna inte ska få ta ut någon avgift för att tillhandahålla hjälpmedel annat än vanliga avgifter för besök med mera. Utredningen föreslår att detta finansieras genom en höjning av högkostnadsskyddet i öppenvården med 100 kronor. Vänsterpartiet stöder utredningens förslag men föreslår en annan finansiering då ett höjt högkostnadsskydd drabbar många som redan i dag har ekonomiska svårigheter. Vi menar att Hjälpmedelsutredningens förslag innebär ett viktigt steg framåt för att göra samhället mer tillgängligt och för att höja livskvaliteten för funktionshindrade. Men det finns frågetecken kring kostnaderna. Därför vill vi att regeringen kostnadsberäknar och genomför Hjälpmedelsutredningens förslag, undantaget höjningen av högkostnadsskyddet. Nu avstyrker utskottets majoritet vårt förslag med motiveringen att förslaget i vissa delar är föremål för beredning inom Regeringskansliet och i andra delar för behandling av Assistanskommittén. Jag hoppas att majoritetens representanter senare kommer att beskriva vad som gömmer sig bakom orden "i vissa delar".
Herr talman! Jag vill kort beröra en reservation till som Vänsterpartiet har i betänkandet. Den handlar om taltjänst, som också är en typ av hjälpmedel. För personer med röst-, tal- eller språksvårigheter som primärt inte beror på en hörselskada verkar taltjänsten för att underlätta i kontakten med andra personer, till exempel vid läkarbesök, bankärenden och föreningsaktiviteter. Visst är det så att taltjänsten är ett landstingsansvar, men regeringen borde fungera pådrivande genom att följa upp satta mål och eventuellt stimulera utbyggnad. Landstingen och staten har sedan flera år tillbaka en överenskommelse om tillgång till taltjänst. Återigen måste jag konstatera att tillgången ser olika ut, och majoriteten av landstingen har inte taltjänst. Det är synd att regeringen inte delar Vänsterpartiets uppfattning att taltjänsten är ett viktigt hjälpmedel som borde byggas ut.
I detta anförande instämde Eva Olofsson (v).