Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets motionsbetänkande SoU4. Det handlar om handikappolitiken. Det är ett område som den förra borgerliga regeringen lyfte fram och prioriterade. Det var den förra borgerliga regeringen som genomförde LSS och LASS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om assistansersättning.
Lagarna har ökat tillgängligheten och underlättat för de funktionshindrade att leva i det här samhället. Men arbetet är långt ifrån klart. Det är mycket som återstår att göra, och under de tolv år som har gått sedan vi bytte regering senast har det inte hänt tillräckligt mycket. Nu vill den nuvarande oppositionen att vi ska ha mer bråttom. Men vi har mycket på gång.
Att leva med ett eller flera funktionshinder skapar ett handikapp när samhället inte anpassas. Här har vi ett politiskt ansvar såväl på nationell nivå som på lokal och regional nivå. Många diskussioner pågår i Sverige om hur det här ska finansieras och vem som har ansvaret. Det är otroligt viktigt att utreda och titta på detta. Det är precis det uppdraget som Assistanskommittén har. Vi måste, precis som i alla andra frågor, sätta människan i centrum och inte de system vi har skapat.
Det är också bra att Assistanskommittén får ett vidare uppdrag att titta på hjälpmedelstillgången. Här ser vi ett annat område med långa väntetider, köer och en begränsning i mängden och typer av hjälpmedel som finns. Det vill vi arbeta vidare med. Samtidigt måste vi vara väldigt vaksamma på att vi i riksdagen inte ska ta ansvaret från de sjukvårdshuvudmän som har det.
Vi ser nu att ungefär hälften av Sveriges landsting är styrda av Socialdemokraterna med Vänsterns och många gånger med Miljöpartiets hjälp. Man kan fundera: Varför är det inte bättre i de landstingen, om ni nu vill trycka på här? Agera utåt till landstingen för att få mer hjälpmedel som är bättre och mer rättvist fördelade om ni inte är nöjda.
I december 2006 antog FN en konvention som innehåller åtgärder för att skydda funktionshindrade mot alla former av våld och övergrepp. Den konventionen står nu alliansregeringen beredd att underteckna för att sedan ta reda på de brister som finns inom bemötande och vård och åtgärda dem för att till fullo kunna ratificera den senare. Arbetet pågår med de frågorna.
Jag vill särskilt betona och poängtera vikten av att all personal inom hela vårdsektorn har kompetens och erfarenhet från sina verksamhetsområden. Detta är ett område där kommuner och landsting har sitt ansvar. Jag har väldigt svårt att se att de medvetet skulle välja att anställa människor som inte är lämpliga för att ta arbetet.
Det kan vara så att man gör undersökningar och tittar på om de är lämpliga, och det är de just då. Men frågan är vad som händer med människor under tiden de är yrkesverksamma. Det finns ingen garanti för det. Det handlar om att man har en bra personalpolitik, utvärderar och ser hur det fungerar.
Personer med synliga funktionshinder har lättare att skapa förståelse för sin situation än personer med osynliga funktionshinder. Personer med psykiska funktionshinder är en sådan grupp. Här behövs verkligen fler insatser.
Utredningen om nationell psykiatrisamordning har i sina förslag pekat på flera brister. Därför är jag otroligt nöjd med att regeringen har avsatt 500 miljoner för åtgärder inom området i år och nästa år och sedan ytterligare 250 miljoner årligen. Sedan får det som händer visa om det behövs ytterligare medel för att kunna nå målen.
Assistanskommittén har också fått ett tilläggsdirektiv att se över daglig verksamhet för personkrets 3, och det är bra. Jag vet att sådan verksamhet förekommer på många ställen genom tillämpning av socialtjänstlagen. Jag tror säkert att Assistanskommittén kommer att se över det, se hur det fungerar och ta till sig det som fungerar bra. Det är ett arbete som riksdagen inte ska föregripa.
Jag vill särskilt kommentera en motion från Thomas Bodström. Det gör jag inte för att jag tycker att den bör tillgodoses utan för att den visar på att det behövs en ökad kunskap även bland oss lagstiftare om vilka insatser som behövs för personer med olika syndrom innan vi fattar beslut om nya lagar och föreskrifter.
Många personer med Aspergers syndrom vill inte, kan inte och har inte förmågan att fungera bra i sociala sammanhang medan andra kan det. Thomas Bodström menar att dessa personer blir inlåsta i en daglig verksamhet och att det i stället ska garanteras att de får del av de sedvanliga arbetsmarknadspolitiska åtgärderna före beslut om daglig verksamhet.
Jag vill bara erinra om att personer med rätt till insatser enligt LSS har rätt till en individuell plan. En brist som jag kan se i lagen är att den planen bara kommer till om den enskilde själv begär det. Jag anser att en individuell plan är en förutsättning för att ge rätt insatser.
Det är självklart att det ska framgå av varje persons individuella plan om personen kan klara att gå ut i en arbetsmarknad eller behöver insatser i en annan form för daglig verksamhet. Man kan inte utgå från en diagnos och dra alla över en kam. Med utgångspunkt från en individuell plan får människor insatser utifrån sina egna behov.
Rätten till ett delaktigt liv, rätten till diagnos och rätten till individuell plan, trygghet, tillgänglighet och kvalitetssäker vård utifrån den enskildes behov är mycket viktiga för den här gruppen. Det är de rättigheterna som är utgångspunkter för de insatser som alliansregeringen redan arbetar med, beslutar utifrån och tar initiativ till.
Herr talman! Mot den bakgrunden och mot bakgrund av att det redan pågår väldigt mycket yrkar jag bifall till utskottets förslag i SoU4 och avslag på samtliga motioner.
Herr talman! Jag vill också kommentera ett par saker som Lennart Axelsson tog upp i sitt inlägg där jag tycker att man måste använda sunt förnuft. Vi talar om en ökad tillgänglighet inom kollektivtrafiken.
Det har nu gått så långt att man anpassar bussarna för att handikappade ska kunna kliva upp i dem. Men de klarar inte att ta sig till busshållplatsen, så taxin går till busshållplatsen. Sedan kliver personerna upp på den handikappanpassade bussen. Taxin väntar vid busshållplatsen där de ska kliva av för att skjutsa dem till slutmålet. Jag tycker att man då har gått något för långt. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.