Herr talman! Jag ska ta upp några av de frågor som Ulla Andersson tog upp, för Ulla Anderssons flitighet vad beträffar dessa frågor förtjänar en debatt.
Förslaget om bankdelningslag förs förvisso fram i Storbritannien, USA och kanske också på andra ställen. Frågan är om man även ska fundera på det i Sverige. Argumentet mot detta är att i de länder som jag nyss nämnde är investmentbankernas andel av bankerna så otroligt mycket större än här.
Frågan är då om målet för dem som föreslår bankdelning, nämligen en ökad stabilitet, inte kan uppfyllas på andra sätt i ett land som Sverige där vi inte har samma jättestora investmentbanker.
Jag tror att det är på det sättet. Vi har kapitaltäckningskrav, riskvikter och Finansinspektionen som kan ges tillräckliga befogenheter för att lösa frågan om själva stabiliteten.
Inför bankdelning kommer man in på nya etiska problem i banksektorn. Det finns redan i dag ett problem i bankerna när de ska separera sin rådgivningsdel från sin investmentbankdel. Ska en bank till exempel rekommendera sina kunder att köpa bankens egna aktier eftersom de är bra och har ett bra pris eller inte? Banken har ju insiderinformation, om det inte finns ett vattentätt skott emellan. Jag har själv jobbat i ledningen för en bank, och det är otroligt svårt, även om man försöker, att ha en sådan klar uppdelning och att det inte spiller information mellan olika delar av banken.
Jag vet att bankdelningslagen övervägs, men det gäller en typ av banker som vi inte riktigt har. Det inbjuder dessutom till nya problem som man måste lösa.
Mer intressant är frågan om riksbanksminoritetens förslag till räntepolitik, nämligen att ha en lägre ränta.
I första delen av sitt inlägg talar Ulla Andersson om vikten av stabilitet och om bankdelningslagen som en metod för detta. Jag blir dock lite fundersam när Ulla Andersson sedan ställer sig bakom Lars E O Svenssons argumentation, för som Jörgen Andersson sade nedtonar han stabilitetsaspekten och fokuserar helt på frågan om inflationen och att det är det övergripande mål som Riksbanken ska ägna sig åt. Hans hållning är att lägga stabilitetsfrågorna åt sidan. Jag kan inte se att Ulla Andersson är logisk eller konsekvent här.
Riksbanken är bekymrad över hushållens upplåning. Det finns inte en enda bankkrasch i historien, och det är många, som inte har föregåtts av en likviditetsboom. Det blir då väldigt konstigt att säga att vi i Sveriges fall inte ska bry oss om risken för detta.
Hushållens upplåning har ökat mycket snabbt. Lars E O Svensson och minoriteten säger att det är riktigt men att vi inte behöver fästa något avseende vid det, för det ligger helt och hållet inom en säker upplåning.
Här finns dock olika synsätt. Jag menar att vi inte bara kan se på att den genomsnittliga upplåningen för ett hushåll ligger på 170 procent av disponibel inkomst, utan vi måste också se på de marginella hushållen där den kanske är 600 procent. Det är de som råkar illa ut, och vi måste även skydda dem. Vi kan inte bara titta på genomsnittet.
Det finns en ond spiral här. Om det blir lättare att låna, vilket det blir vid lägre ränta, lånar hushållen mer och blir mer skuldsatta. Samtidigt drivs priset på fastigheter upp för alla på marknaden, vilket inbjuder alla att belåna sina fastigheter mer. Hela skuldnivån i ekonomin går upp med en alltför lätt penningpolitik.
Jag tror att vi skulle kunna komma en bit på väg mot en lägre ränta, som Ulla Andersson vill, om vi hjälpte Riksbanken att sänka räntan på det sätt som de själva indirekt och lite maskerat har vädjat om, nämligen att andra åtgärder ska vidtas mot hushållens upplåning med andra instrument än med räntepolitiken. Det är åtgärder som vi politiker borde fundera mer över.
Avslutningsvis ska jag säga något om inflationsmålet. Man kan ju sätta målet högre än 3 procent - som några av de svenska ekonomer som Ulla Andersson refererar till säger - om vi sätter det första inflationsmålet i dag. Men det gör vi inte. Vi har haft inflationsmål sedan 1994. Vi börjar inte om. Kostnaden för att ändra målet från en formulering till en annan är så hög att den inte är värd själva förändringen. Det är det som är Calmfors och andras slutsats när det gäller diskussionen om inflationsmål. Man kan ha ett högre mål, men vinsten med det är inte så stor att kostnaden för att göra en förändring är värd att ta.