Herr talman! Detta betänkande behandlar som sagt utvärderingen som professorerna Goodhart och Rochet utfört på uppdrag av finansutskottet. Det är den andra utvärderingen som ett led i finansutskottets granskningsarbete av penningpolitiken. Den första utvärderingen genomfördes under 2006 och behandlade perioden 1995-2005. Denna utvärdering berör alltså perioden 2005-2010.
Utskottet har som mål att återkommande uppdra till oberoende utvärderingar även framledes. Den första utvärderingen utförd av, och jag reserverar mig för uttalet, Giavazzi och Mishkin hade tonvikt på inflationsmålets utformning och Riksbankens efterlevnad under de första tio åren med det uttalade målet.
Goodhart och Rochets utvärdering har skett över en period som präglats av en global finansiell kris, vilket inneburit att direktiv utformats utifrån detta och att tyngdpunkten i utvärderingen av naturliga skäl i huvudsak ligger på just detta och i något mindre grad på penningpolitiken som sådan. Utvärderingen handlar därför mycket om hantering och tillsyn av finansiell stabilitet och hantering av eventuella framtida obalanser och kriser.
Det ska också sägas att många av de förslag och rekommendationer som redovisas faller inom ramen för finanskriskommitténs pågående arbete. Resultat och redovisning från finanskriskommittén väntas i dessa delar vid utgången av innevarande år.
Utskottet delar Goodhart och Rochets uppfattning att Sverige klarade finanskrisen relativt bra tack vare myndigheternas snabba och kraftfulla agerande. En viktig faktor i detta var att insatser gjordes för att upprätthålla likviditet på marknaden för att undvika en kreditåtstramning på den svenska marknaden. Erfarenheten visar dock att Sverige saknade en rättslig och institutionell struktur för att hantera kriser. Därför har utfallet varit ett alltför stort beroende av enskilda personers beslut.
Utvärderarna redovisar förslag och rekommendationer på hur myndigheternas ansvar och befogenheter kan förtydligas för att hantera och förebygga finansiella kriser samt hur den institutionella strukturen kan stärkas för att förhindra en alltför stor tilltro till enskilda befattningshavares välvilja eller eventuella konflikter mellan befattningshavare från olika myndigheter.
Utvärderarna resonerar omkring alternativen till hur ansvaret för finansiell stabilitet ska utformas och fördelas mellan myndigheterna. Det ena är att myndigheterna delar på ansvaret och verktygen för makrotillsyn och att en systemrisknämnd inrättas för samordning. Det andra är att Riksbanken tilldelas hela ansvaret och alla verktygen samt att en stabilitetskommitté inrättas fristående från den penningpolitiska kommittén, sammansatt av företrädare från de andra myndigheterna.
Till saken hör att Riksbanken och Finansinspektionen tagit ett eget initiativ till ett samverkansråd i väntan på en ny organisation för makrotillsyn, och det tycker jag är bra. Utskottet ser också fram emot en återrapportering från de diskussioner som förs i detta samverkansråd gällande finansiell stabilitet.
Att få till stånd en väl fungerande och effektiv makrotillsyn måste bygga på en tydlighet och öppenhet. I detta sammanhang vill jag poängtera utskottets uppfattning om vikten av att säkra den demokratiska kontrollen av den framtida makrotillsynen samt hur utformningen av den löpande utvärderingen och ansvarsutkrävandet ska ske.
Utskottet väljer att invänta Finanskriskommitténs pågående arbete för vidare ställningstagande. Detta arbete har stor vikt för den framtida finansiella myndighetsstrukturen, och vi har all anledning att återkomma i dessa frågor.
Även frågan om en översyn av riksbankslagen är föremål för Finanskriskommitténs arbete. Så gott som alla remissinstanser, tillika utvärderarna, ser behov av en reformering och översyn av riksbankslagen. Frågan har också diskuterats tidigare i utskottet, och då som nu ser utskottet en mening med att invänta alla utredningar innan ett sådant arbete kan tänkas påbörjas.
Utskottet delar också utvärderarnas och remissinstansernas uppfattning att det utarbetas ett regelverk och en lagstiftning för hur banker i kris ska hanteras. Ett regelverk håller på att ta form. Utskottet väljer dock att avvakta de förhandlingar som pågår om kommissionens förslag till EU-ram för rekonstruktion och avveckling av kreditinstitut och värdepappersföretag samt Finanskriskommitténs arbete innan ställning tas till hur det svenska ramverket bör utformas.
Till sist några ord om penningpolitiken. Utvärderarnas övervägande bedömning är i positiva ordalag, och detta särskilt med tanke på de speciella förutsättningar som perioden präglats av. Vid en jämförelse med andra länder med inflationsmålspolitik kan en högre volatilitet märkas när det gäller både inflationsmått och bnp-mått. Samtidigt har också inflationen varit lägre och arbetslösheten något högre i jämförelse med andra länder.
Detta skulle kunna antyda att en aggressivare penningpolitik hade kunnat föras. Detta är dock inte en självklar slutsats utan kan förklaras av andra faktorer, menar utvärderarna. De konstaterar också att Riksbanken agerade snabbt och kraftfullt när krisen slog till, fullt jämförbart med andra länders centralbanker. Riksbanken utökade dessutom sin balansräkning både mer och snabbare i förhållande till bnp än andra centralbanker.
Vidare förs ett resonemang om de meningsskiljaktigheter som råder i direktionen, där varken utskottet eller utvärderarna vill lägga någon värdering till förmån för endera ståndpunkten. Det kan dock konstateras att skiljelinjen går vid huruvida finansiella obalanser och risker ska vägas in i räntebeslutet eller om det strikt ska värderas utifrån inflationsmålet.
Utskottet delar dock utvärderarnas uppfattning att en utbyggd makrotillsyn med tydliga ansvarsförhållanden, befogenheter och instrument för att hantera finansiell stabilitet skulle kunna bidra till att avlasta en del av de målkonflikter som finns.
KPI är vedertaget och accepterat som mått. Det finns en förståelse och tydlighet med detta mått, och jag kan konstatera att utvärderarnas uppfattning är att hålla fast vid KPI som inflationsmått - detta även då KPI i sig kan orsaka vissa problem och innebära vissa inbyggda motsägelser. Detta löses dock genom att komplettera KPI med måttet KPIF, vilket är rensat från ränteförändringar. Dessa mått kan således komplettera varandra för bedömningar av inflationsmålet på medellång respektive på kort sikt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.