Fru talman! Låt mig börja med att säga tack, soci-
alministern, för svaret, även om jag kanske inte till
alla delar håller med.
Dessa sjukdomar och skador i rörelseorganen ökar
mycket kraftigt. Man har gjort undersökningar bland
kvinnor om hur många som vet hur stor risken är att
drabbas av detta. Av dem var det 12 % som sade sig
vara underkunniga om att detta kunde drabba dem,
medan således, fru talman, 88 % trodde att de kanske
skulle slippa undan.
Nu är det faktiskt så att varannan kvinna och var
fjärde man över 50 år drabbas av detta. Det betyder
att de råkar ut för frakturer av olika slag, ryggvärk,
kanske t.o.m. förtidspensionering och vad det nu kan
vara. Det betyder mycket stora kostnader för samhäl-
let. Men låt mig säga att det primära för mig här i dag
är det lidande som dessa människor drabbas av.
Den svenska styrkommittén inte bara för 2001
utan också för 2000-2010 hade presskonferens på
Karolinska sjukhuset den 19 april. Där var det flera
personer som yttrade sig, naturligtvis ordföranden
professor Frank Wollheim och, som jag lyssnade
väldigt noga till, tidigare riksdagsledamoten Sonja
Rembo som nu är ordförande i Osteoporosförbundet.
Hon är själv drabbad och vet vad det kan betyda.
Man är helt enig om att detta är ett snabbt växan-
de problem. Jag har tittat på förbundets beräkningar
av kostnaderna, för det är någonting som riksdagen är
intresserad av. Sjukdomar i rörelseorganen kostar mer
än 60 miljarder om året. Jämför det med t.ex. försvar-
skostnaderna. Bara ryggbesvären beräknas till 20
miljarder och de reumatiska sjukdomarna, om jag
minns rätt, nästan 50 miljarder.
Ökningen beror naturligtvis på att vi blir äldre och
äldre och då drabbas allt hårdare av sjukdomar. En
annan sak är vårt sätt att leva. Vår kosthållning är,
som vi vet, inte den rätta alla gånger, och som soci-
alministern så riktigt påpekar står ju rökningen för en
stor del av orsakerna. Jag vill också nämna en siffra
till som jag gärna vill ha till protokollet, och det är att
enbart kostnaderna för höftfrakturer på grund av
osteoporos beräknas till 3 miljarder om året. Dessa
patienter har dessutom en väldigt dålig läkningsför-
måga.
Detta är någonting som FN bör uppmärksamma.
Jag vill bl.a. ställa frågan till socialministern om han
är beredd att på FN-nivå försöka att arbeta vidare för
att pressa på för att man skall göra så mycket som
möjligt.
Nu är Sverige hårdast drabbat, fru talman. Det är
mycket märkligt, men det är vad jag har fått lära mig
av experterna.
Min första fråga är då om socialministern vill bi-
dra till att inspirera FN att göra mer.
Sedan vill jag också fråga om det verkligen är
riktigt att man inte rekommenderar bentäthetsmät-
ning. Jag har själv av intresse genomgått en sådan
med ett, gudskelov, mycket gott resultat. Men jag har
också vänner som har gjort det och som har fått ett
sämre resultat. De har omedelbart kunnat få någon
sorts behanding av sin läkare. Efter något år har de
kunnat göra om bentäthetsmätningen och då fått bevi-
sat att insatserna har hjälpt.