Fru talman! Saila Quicklund påstår att det finns en massa felaktigheter i mitt interpellationssvar. Hon har inte kunnat bevisa ett enda av sina påståenden i det inlägg hon gjorde nyss här i riksdagen.
Däremot verkar det finnas ett stort missförstånd hos Saila Quicklund, och det verkar vara det som ligger till grund för hennes förslag om inrättandet av en barnidrottsombudsman. Missförståndet är att hon jämför idrottsrörelsen med skolan, rakt av.
Det är klart att det finns många likheter mellan svensk skola och svensk idrottsrörelse. Båda har en verksamhet där företrädesvis barn och ungdomar befinner sig. Båda har en verksamhet där man är beroende av vuxna ledare som tar ett stort ansvar som kanske ligger utöver det som man kan beteckna som ett professionellt ansvar.
Den stora skillnaden är att skolans verksamhet är myndighetsutövning. Idrottens verksamhet bedrivs i folkrörelsetraditionens anda. Det sker självständigt från staten och myndigheterna. Det sker många gånger på ideell basis. Verksamheten bedrivs företrädesvis inte av professionella anställda utan av ideella ledare, många gånger föräldrar. Det är en helt annan typ av verksamhet, där det inte går att ställa samma krav som på en myndighets verksamhet utan att göra våld på det som är själva grunden för föreningstraditionen.
Det här har dock inte varit min största kritik mot förslaget om en barnidrottsombudsman. Förslaget handlar om att särskilt peka ut idrottsrörelsen och idrotten och säga att vi behöver en särskild myndighet för just den här delen av det ideella samhället. Kommer Saila Quicklund att följa upp sitt förslag om en barnidrottsombudsman med förslag om en barnombudsman för scouternas verksamhet? För kyrkans verksamhet? För de politiska ungdomsförbundens verksamhet? För alla andra sektorer där barn och ungdomar har en aktiv fritid eller befinner sig?
Jag tror inte på att särskilja på det här sättet. Jag tror att om vi ska komma till rätta med problemet att barn och unga far illa på grund av sexuella övergrepp, våld, trakasserier och diskriminering måste alla samhällsaktörer hjälpas åt. Men de måste göra det utifrån sina respektive roller. Staten, kommunerna och landstingen och myndigheterna ska göra det utifrån sina roller, men idrottsrörelsen och andra ideella organisationer måste göra det utifrån att de är folkrörelser och därmed har andra förutsättningar men också andra möjligheter att bedriva ett aktivt arbete mot den här typen av våldsamheter och trakasserier.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag är därför väldigt glad att Riksidrottsförbundet har ett samarbete med Bris och att man tar frågan på stort allvar, för det är där man måste börja. Men fortsättningen måste naturligtvis bli att medvetenheten om problematiken växer i hela idrottsrörelsen och att man tar detta på allvar, inte bara inom Riksidrottsförbundet eller specialidrottsförbunden utan ända ned på klubb- och föreningsnivå. Det är där man har möjlighet både att upptäcka de felaktigheter som begås och att bygga en kultur och en verksamhet som gör att det inte förekommer i framtiden.