Fru talman! Vi har läst många arga kommentarer om hur energibranschen skor sig på kundernas elbehov denna vinter, och kommentarerna kommer självklart med all rätt.
Näringsministern har varit mäkta upprörd. Men de facto är det så att den privatiserade omsorgen, det vill säga handikapp- och äldreomsorgen, ger mer än dubbelt så hög avkastning på det egna kapitalet som elsektorn. Men inget politiskt parti, mer än Vänsterpartiet, verkar bli upprört över att våra skattepengar som ska gå till välfärd, i det här fallet omsorg om äldre och personer med funktionsnedsättning, i stället går till enorma vinster. Det är tydligen skillnad i värde på elkunder och äldre eller personer med funktionsnedsättning.
Vänsterpartiet vill belysa konsekvenserna av de stora samhällsförändringar som privatiseringarna har orsakat och har motionerat om att tillsätta en kommission med uppdrag att utreda de samhällsekonomiska och sociala konsekvenserna.
Vårdföretagarnas vd säger: "Min bestämda uppfattning är att det kommer gå väldigt fort. Åtminstone hälften av all vård kommer att drivas privat om fyra år." Och Nutek och Almega säger: "Koncentrationen mot större företag kan ses som ett uttryck för en mognadsprocess." Så kan man faktiskt säga om att riskkapitalbolag tar över alltmer av den offentligt finansierade välfärden.
Antalet personer som arbetar i vård, skola och omsorg i privata företag har nästan fördubblats sedan år 2000. Inom utbildningssektorn har utbetalningarna till antalet privata så kallade friskolor ökat med 65 procent på fem år. En marknad för välfärd har skapats där vi har blivit kunder i vår egen välfärd i stället för att det är en rättighet. Men den fria marknaden är inte överförbar till svensk offentlig sektor, eftersom företagen inte själva finansierar sin produktion och eftersom vi vill att behoven ska styra och inte efterfrågan. Företagen behöver inte ens finna någon avsättning för sina tjänster, det vill säga leta efter kunder. Skatten bekostar både produktionen av vårdtjänster och konsumtionen av samma tjänster.
Teorin bakom privatiseringarna är att de ska skapa besparingar som är större än de samordningsvinster som går förlorade när större offentliga verksamheter splittras upp på flera privata utförare. Den sämre kostnadseffektiviteten i system med exempelvis vinstdriven vård beror till viss del på den byråkrati som följer av ökad konkurrens och privatisering. Det handlar i huvudsak om minskade stordriftsfördelar och att flera aktörer i vården tvingar fram omfattande regelverk och tillsynskostnader.
I ett system där privata företag bedriver vård för offentliga medel måste skattepengarna även räcka till den svällande byråkratin, till ständiga omförhandlingar och komplicerade vårdavtal, till vinst åt vårdbolagen och till marknadsföring. Men eftersom uppemot 90 procent av kostnaderna i de verksamheter som privatiserats består av löner, det vill säga löner som bekostas av skattemedel, är det därmed personalen som måste effektiviseras. Personalkostnaderna sänks genom att de privata företagen omvandlar fasta tjänster till timanställningar, förlänger arbetstiden, sänker jourersättningen eller sänker lönerna.
Låt mig ta två exempel, det ena från Frösunda som ägs av ett riskkapitalbolag och som arbetar med personlig assistans. De sade upp alla personliga assistenter på Södermalm. De fick i sin tur i stället söka timanställning och fick utöka sin arbetstid kraftigt för att nå samma lön som de hade tidigare.
I Gävle har Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och borgarna privatiserat över hälften av gruppbostäderna för personer med utvecklingsstörning. Där måste de anställda som jobbar natt jobba 30 procent mer för att få ut samma lön, det vill säga att det som tidigare var en heltid är numera 130 procent.
Det här är nog inte bra för någon, utom för bolaget som får en större vinst. Överskott uppstår genom till exempel sämre arbetsvillkor. Men eftersom det privata företaget inte har satsat några pengar alls utan allt är finansierat av skatter, består detta överskott av skattepengar som avsatts till vård men som inte används till vård. Någon vinst i ekonomisk mening är det alltså inte fråga om, utan endast skattemedel som inte utnyttjas till det som de faktiskt är avsedda för, det vill säga vår gemensamma välfärd.
Det finns en rad starka skäl för att dra slutsatsen att både den samhällsekonomiska effektiviteten och arbetsförhållandena i de svenska välfärdsverksamheterna har försämrats av utförsäljningarna. Ett uppenbart problem är att vinstdrivande företag använder skattemedel till vinst i stället för till verksamhet. Det handlar om stora summor som läcker ut i privata vinster i stället för att användas till att hålla en hög kvalitet i välfärden. Privata företag inom vård, skola och omsorg tog emot 83 miljarder kronor i skattefinansierade utgifter under 2008, enligt Statistiska centralbyrån. De 15 största privata aktörerna inom vården och skolan gjorde en vinst på över 2 miljarder kronor med svenska skattemedel under 2009, enligt en granskning av journalisten Kent Werne.
I många fall handlar det om att verksamheter som gått med överskott sedan sålts ut billigt och att pengarna nu i stället tillfaller privata ägare. Ökända exempel på detta är hemtjänsterna i Rågsved och Hagsätra här i Stockholm som såldes för 70 000 kronor, trots att de gick med överskott på 2-3 miljoner om året.
Men de flesta av de större aktörerna ägs av riskkapitalbolag, vilket skapar särskilda problem. Till exempel uppskattade Skatteverket nyligen att riskkapitalbolagen genom internlån orsakar ett skattebortfall på ungefär 10 miljarder kronor årligen. 10 miljarder kronor årligen av dina och mina skattepengar försnillas. Den sortens avancerad skatteplanering har gett dem ett extra övertag när verksamheter i Sverige säljs ut till högstbjudande. Vinsten skickas som koncernbidrag till moderbolaget, och dotterbolaget betalar ingen skatt. Moderbolagets kostnader för så kallade aktieägarlån och banklån raderar resultatet av skatten. Till exempel har Capio och Attendo nolltaxerat i fyra år. Reavinsten försvinner utomlands i något skatteparadis och används till nya uppköp av till exempel offentlig verksamhet.
Riskkapitalbolag är ett växande fenomen med ca 2 500 miljarder dollar och äger tiotusentals företag i olika branscher. Affärsidén är att köpa upp och förvalta företag genom en kombination av fondkapital och stora lån. De ägs och drivs av ett fåtal personer, så kallade managers, med mycket begränsad insyn och slutna kretsar, och de utnyttjar skatteparadis och låglöneländer. Det är detta som Almega och Nutek anser vara tecken på en mogen bransch - eller som Financial Times uttrycker det: "Vården är en attraktiv sektor för riskkapitalet, då den förväntas vara immun mot konjunktursvängningar." Vi behöver ju utbildning, omsorg och vård oavsett konjunkturläge.
Det är inte undra på att det blir brist på riskkapital i andra branscher när riskkapitalmarknaden har hittat en totalt riskfri bransch med skyhög avkastning.
Ett nytt Sverige växer fram där riskkapitalbolag skär guld med täljkniv - eller rättare sagt skär våra skattepengar med guldkniv.
Alltmer av den offentliga välfärden drivs av riskkapitalbolag. Inom handikappomsorgen dominerar fyra stora aktörer. Alla är riskkapitalbolag. Inom de så kallade friskolorna är fem av de sex största aktörerna riskkapitalbolag, och inom vård- och omsorgssektorn ser det lika illa ut. Medan vinsterna totalt i näringslivet minskade mellan 2007 och 2008 ökade vinsterna inom vård, skola och omsorg.
Det är intressant att läsa statistik, eller hur? Statistiska centralbyrån är en guldgruva för många av oss. Där kan man se hur avkastningen ser ut på eget kapital i olika branscher.
I den stora bankbranschen, finanssektorn, som finansministern är så upprörd över är avkastningen på eget kapital ungefär 20 procent. Det är ingenting jämfört med utbildningssektorn, vårdsektorn eller äldreomsorgen. I elsektorn, som jag tidigare tog upp och som alla är så upprörda och arga på, är avkastningen på eget kapital 15 procent. Genomsnittet i välfärdssektorn är 25 procent. Omsorgen sätter rekord med 33 procent.
Vinsterna 2008 motsvarar ca 17 000 sjuksköterskor eller drygt 20 000 vårdbiträden. Fråga skattebetalarna vad de tycker att deras pengar ska användas till! Är det till sjuksköterskor, vårdbiträden, lärare och personliga assistenter eller till vinster i riskkapitalbolag? Jag tror att svaret blir rätt entydigt.
Det är tråkigt att ingen vill undersöka eller ta reda på vad detta innebär för kvaliteten i välfärden, för demokratin eller för det vi verkar vara överens om, nämligen att behoven ska styra och inte efterfrågan och plånboken. Oavsett vilka motiv man har för sin privatiseringsiver, ideologiska eller andra, borde man ändå tycka att det vore värt att undersöka. Man har ett ansvar för de beslut man fattar och för att ta reda på vilka konsekvenser de faktiskt får.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation och hoppas att fler i framtiden vill ta reda på vad deras politiska beslut får för konsekvenser.