Fru talman! Det har varit mycket diskussioner om stora bolag i den här debatten om kommunerna. Jag tänkte visa på ett annat Sverige.
Två kvinnor som arbetar med sjukhusanknuten hemsjukvård vid ett relativt stort sjukhus i Skåne bestämmer sig för att lämna sin arbetsplats, där de har hyfsad lön men känner att de kommer alldeles för långt från besluten. De tar över ett äldreboende som har gått ganska dåligt. De vänder trenden och det blir väldigt lyckat. Folk står nästan i kö för att bo där. De fortsätter sedan och utökar sin verksamhet och startar en vårdcentral, dörr i dörr med den lokala, regionstyrda vårdcentralen. Detta resulterar i att det blir konkurrens. Beteende ändrar sig, och det finns numera öppettider på kvällarna på både den kommunala vårdcentralen och den andra. De etablerar nu en ny vårdcentral i en annan kommun.
Jag tänker på ett klipp på Youtube med Mr Bean. Där går han in på en vårdcentral och talar med dem i kassan för att beställa tid, och de säger att han måste ringa in för att beställa tid. Då går han utanför dörren och ringer. Det finns en hel del som borde fungera i den kommunala och regionala landstingsstyrda vården men som inte gör det.
Skolan har också varit på tapeten. Man talar om antalet anställda. Ulla Andersson nämnde 4,6 anställda på 100 elever. Men frågan är: Mår de elever som går där dåligt? Hur är deras resultat jämfört med andra elever?
När det gäller förskolor drivs mycket av kooperativ och småföreningar. Det är inte bara de storskaliga bolagen.
När det gäller friskolor är det att rycka upp barn från skolor som är det jobbiga. Det kanske är så att folk rycker upp sina barn även från kommunala skolor. Simon och Jesper, som på fredagarna spelar Yatzy i stället för att läsa matematik, kanske vill ha en annan framtid och andra möjligheter, liksom Martin, som har stått tre år i kö i väntan på en remiss för att få ändra ett märke på ryggen som han har blivit mobbad för.
Det finns många olika berättelser i Sverige, och jag tycker att de förtjänar att nämnas.
(Applåder)