Fru talman! I Sverige utgör skatternas andel av bnp ca 45 procent. Även om andelen har varit högre tidigare, till exempel med regeringen Bildt under krisåren i början av 1990-talet, är det fortfarande en av de högsta andelarna internationellt sett. Det är skatteintäkter som möjliggör ett välfärdssamhälle, även om den senaste borgerliga regeringens skattesänkarpolitik på sikt allvarligt riskerar att undergräva detta välfärdssamhälle. Ett viktigt användningsområde för skatterna är också den fysiska infrastrukturen såsom vägar och järnvägar.
För att värna välfärdssamhället och viktiga framtidsinvesteringar behövs det pengar. Det tror jag alla är överens om, och jag tror att vi också är ganska överens om att skattefinansiering av välfärd och infrastrukturinvesteringar är effektivt och möjliggör att vi alla kan bidra efter vår förmåga enligt principen skatt efter bärkraft.
Därför är det viktigt att vårda våra skattebaser och principen om skatt efter bärkraft och att olika former av skattefusk och avancerad så kallad skatteplanering motverkas kraftfullt.
Dagens betänkande handlar om beskattning av företag, kapital och fastigheter. Det är viktiga skattebaser för vår välfärd. Dessa sektorer stod 2010 för ca 180 miljarder av de totala skatteintäkterna på drygt 1 500 miljarder, i procent räknat knappt 12 procent.
Man kan fråga sig om detta är en lagom andel. Borde inte kapitalintressena i vid mening stå för en större andel? Mycket talar för det.
Det gäller till exempel den utstuderade aggressiva skatteplanering genom räntesnurror och utnyttjande av skatteparadis jorden runt som har varit aktuell de senaste åren. Nu har regeringen äntligen åtminstone delvis tagit åt sig av kritiken. Finansminister Borg sade med anledning av SVT:s redovisning av nolltaxerande storbolag att han tycker att företag ska betala skatt och att det är viktigt att alla är med och bidrar till de kostnader vi har i samhället.
Den svenska välfärden bygger på att vi alla betalar skatt. Ska tilltro uppnås för skattesystemet måste alla vara med. Om de som tjänar storkovan inte vill bidra urholkas systemet. Många kommer att ställa sig frågan: Om inte storföretag och de med pengar vill betala varför ska då vi göra det? De svenska storföretagen verkar inte vilja vara en del av vårt gemensamma välfärdssystem. En av tre bolagsjättar väljer enligt SVT att nolltaxera eller betalar mycket lite skatt i Sverige trots att de redovisat vinst och haft utdelning till sina aktieägare. De vägrar att betala skatt men nyttjar glatt våra gemensamma verksamheter såsom infrastruktur, sjukvård och barn- och äldreomsorg för sin personal. Även de anställdas utbildning är till stor del skattefinansierad.
Bolagsskatten i Sverige brukar i den allmänna debatten framställas som hög, men de facto är den relativt låg jämfört med många andra europeiska och västerländska stater. Tyskland, Japan och USA är några länder som har mycket högre bolagsskatt än Sverige. I Skatteverkets redovisning från 2009 av hur stor andel av resultatet efter finansnetto som företagen i praktiken betalar kan man se av statistiken för åren 2000-2009 att denna andel i genomsnitt har varit knappt 15 procent hos de företag som har redovisat vinst.
Det finns också ett mycket stort incitament i dagens lagstiftning för företagen att etablera koncerninterna skuldförhållanden. Det är ett uttryck som Skatteverket har använt i sin redovisning i en av de skrivelser som det hänvisas till i betänkandet. Det handlar om många miljarder per år i förlorade skatteintäkter genom denna skatteplanering. Det kan vara 10 miljarder kronor per år. Det motsvarar löner och sociala avgifter för ca 25 000 välfärdsarbetare per år.
Vänsterpartiet vill ha en sjyst konkurrens mellan företag. Det är inte rimligt att konkurrensen snedvrids för att en del bolag har råd med avancerad skatteplanering. Samtidigt som storbolagen undkommer krävs ökad kontroll av småföretagen med kassaregister, personalliggare med mera. Det är helt rimligt att alla ska betala skatt och att kryphål täpps till men varför ska de små företagen känna skattemoral och ansvar när inte de stora gör det? Vänsterpartiet menar att storkoncernernas skatteplanering genom dessa koncerninterna lån måste förhindras och att avdragsrätten för sådana lån helt enkelt ska tas bort.
Fru talman! Skattepengar försvinner även på annat sätt, till exempel genom så kallat skatteläckage i samband med beskattning av realisationsvinster när en person överlåter aktier och andelar i samband med utflyttning från Sverige. Det är en aktuell fråga med tanke på det stora antalet 40-talister, företagare med flera, som flyttar ut ur landet i samband med sin pensionering. Det handlar om stora summor som undandras svensk beskattning. Enligt en rapport från Skatteverkets riskanalysgrupp i Malmö 2007 beräknades skattebortfallet till mellan 1 och 2 miljarder kronor per år på vad som kan definieras som aktievinstutflyttningar av skatteflyktskaraktär.
Dagens Nyheter kunde i oktober 2009 rapportera att Skatteverket identifierat en skattekonsultbyrå som initierat överföring av 1 miljard kronor till 500 brevlådeföretag i en enda EU- och avtalsstat, nämligen Cypern. Portugal är ett land som är aktuellt i dag.
Skatteverket har länge påpekat detta och menar att generella regler skulle vara ett effektivare sätt att komma till rätta med problemet än att, vilket man också gör, omförhandla aktuella skatteavtal med dessa länder. Att omförhandla avtalen är ett tidskrävande arbete där man riskerar att andra för Sverige fördelaktiga villkor kan ändras. Den borgerliga regeringen delade denna bedömning år 2007, men ansåg då att frågan måste beredas vidare. Riksrevisionen tog upp det här problemet i sin granskning av Sveriges skatteavtal med andra länder 2010 och skrev i sin rapport att Finansdepartementet vid den tiden inte bedrev ett sådant arbete. Enligt dagens betänkande ska det nu pågå ett sådant arbete på Regeringskansliet. Jag har interpellerat finansministern i frågan och han hävdar detsamma. Eftersom ingenting händer är det knappt att man kan tro på det.
I betänkandet hänvisar man till problem med EU-rätten. Det kan knappast vara avgörande eftersom exempelvis våra nordiska grannar och Tyskland och Österrike har infört en så kallad exitskatt för att komma till rätta med motsvarande skatteläckage. Det finns också ett antal domar i EU-domstolen som godkänt så kallade exitskatter sedan många år. Den senaste EU-domen handlar om utflyttningsbeskattning från Luxemburg. Det bekräftar återigen tillåtligheten av att medlemsstaterna inför exitskatter på vissa villkor. Vad väntar Finansdepartementet på?
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 2 som tar upp både räntesnurrorna och skatteläckagen.
Jag står givetvis bakom alla reservationer som Vänsterpartiet har i betänkandet men tänker avslutningsvis i detta anförande bara ta upp en fråga till, nämligen frågan om skatt på arv och gåva. Det har även kommenterats från miljöpartistiskt håll. Det är en V-reservation som grundas på en motion av två miljöpartister. Det är inte så konstigt eftersom Vänsterpartiet i den senaste budgetmotionen lade fram ett förslag om en sådan skatt från 2013. Det handlar om principen om skatt efter bärkraft, något som måste betonas i dessa tider när inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer. En sådan skatt måste naturligtvis utformas på lämpligt sätt så att makar undantas och så att generationsskiften i näringslivet inte försvåras. Den behöver kompletteras med en skatt på gåvor.
Det är glädjande att konstatera att tunga samhällsaktörer som LO och till och med Saco nyligen lyfte frågan om skatt på arv och gåvor i en debattartikel i Dagens Nyheter. Den tar också upp behovet av en översyn av vårt skattesystem, något som Vänsterpartiet har lyft fram, precis som Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är hög tid att vi får en sådan översyn. Även LO och Saco lyfte i sin debattartikel fram principen om skatt efter bärkraft.
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 10.