Fru talman! När man blir väldigt arg, upprörd och förtvivlad över orättvisor och diskriminering är det faktiskt väldigt naturligt att man vill utropa: Jamen, det borde väl bli en lag om att detta inte ska få fortsätta? Det är väl egentligen så politik börjar - med att man vill förändra någonting.
Jag har egen erfarenhet av scenkonsten och scenkonstinstitutionen. Jag har faktiskt upplevt denna vrede. Under 40 år inom teatern har jag upplevt och känt av diskriminering och ojämställdhet mellan könen.
Men under de senaste tio åren har det faktiskt hänt något. Det har skett en märkbar förändring. Det kan jag själv intyga. Om jag skulle berätta om alla de förfärande och hårresande situationer som jag har varit med om tror jag att ni skulle gå ut härifrån allihop. Men det har hänt något. Det har hänt något i Sverige och inom teatern.
I en kulturmotion från Siv Holma med flera vill motionärerna att regeringen ska se vilka möjligheter som finns att i lag kräva att scenkonstinstitutionerna ska vidta åtgärder mot diskriminering. Om kraven inte uppfylls ska inget bidrag utgå. Det hörde vi alldeles nyligen.
Jag är glad och tacksam över motionärernas vilja att hugga tag i ojämställdhet inom scenkonsten. Det är väldigt bra. Men jag skulle vilja fråga: Behövs detta? Behövs det en lag i dag? Om Siv Holma hade kommit med förslaget för 25 år sedan hade jag jublat och sannerligen velat ha en lag.
Jag ska berätta ett litet minne från 25 år tillbaka. Jag gick upp till min teaterchef, som var man, och bad om att få samma lön som min manlige kollega, som hade gått ut samma årsklass på elevskolan som jag. Det borde väl vara rättvist, tyckte jag. Dessutom hade jag haft större roller och arbetat mer än han det senaste året. Då svarade teaterchefen: Nej, du måste tänka på att han är familjeförsörjare!
Då ilsknade jag till ordentligt och ropade: Det är ju jag också. Jag är också familjeförsörjare. Min man studerar och vi har barn. Det är jag som har lönen. Men teaterchefen lyssnade inte.
Det fortsatte så i ganska många år. Det var en stor löneklyfta mellan kvinnliga och manliga skådespelare. I dag har klyftan äntligen blivit mindre. Det har hänt något.
Jag vet att teatrarna i dag arbetar hårt med självsanering i de här sammanhangen. Kampen sker inte minst inom själva dramatiken. Det har alltså nyskrivits pjäser som handlar om just detta. Vi behöver bara nämna
Jösses flickor
som har gjorts två gånger. Här finns kampen. Här finns förslagen. Här finns vreden.
Jag tror att det skulle vara svårt med påtvingande lagar i det här fallet i Sverige. Den nuvarande Dramatenchefen sade väldigt bekymrat: Hur ska vi nu kunna spela alla klassiker? Det är inte alltid man vill låta kvinnor spela män i Shakespearepjäser. Han var djupt bekymrad. Gunilla Röhr spelade ju Richard III på Stadsteatern. Det tyckte jag var mycket spännande, men man kan inte alltid göra så. Man måste få ha en fri vilja inom konsten.
Den lilla ekonomiskt kämpande teatergruppen på tre personer blev helt förskräckt inför en diskrimineringslag: Då måste vi ju stänga teatern. Den lilla gruppen bestod av tre personer, två flickor och en man.
Det är svårt. Det kan finnas många sådana problem. Jag tror faktiskt att teatern själv är en kamplysten konstart som kan gestalta de här problemen så att vi kanske inte behöver denna speciella lag inom konsten. Dessutom har vi ju en lag. Vi har en diskrimineringslag - förbud mot diskriminering - och vi har en jämställdhetslag.
Fru talman! Jag vill också tala om de fria teater- och musikgrupperna i Sverige. De är en välsignelse. Utan dem skulle Sverige bli oerhört fattigt. Västanå Teater i Värmland, Tornedalsteatern i Norrbotten, Opera på Skäret i Ljusnarsberg och Momsteatern i Skåne - alla dessa små teatrar är helt ovärderliga.
Vad gäller Siv Holmas motion begär Vänsterpartiet att Kulturrådet ska få i uppdrag att verka för treåriga bidrag till de fria grupperna. Det tycker jag låter bra. Kulturutskottet säger att Regeringskansliet bereder ett förslag från Kulturrådet om att ett bidragssystem ska inrättas som främjar långsiktighet för de fria grupperna. Det hoppas jag väldigt mycket på. Jag tror att hela alliansen skulle vilja detta.
Till sist vill jag säga att de offentliga bidragen är oerhört viktiga för den fria scenkonstens överlevnad. Men vi har också tillväxten. Skulle inte också ett småföretagande inom scenkonsten kunna utvecklas med de rätta politiska och ekonomiska styrmedlen och bli en närande verksamhet i stället för en, som en del uppfattar det, tärande? Det tycker jag är en mycket viktig fråga som jag vill ta itu med så småningom.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson och Stefan Tornberg (båda c).