Herr talman! Vi är kanske överens, Gunilla Carlsson och jag, om att situationen för demokrati och mänskliga rättigheter är långt ifrån acceptabel i Turkiet i dag och att situationen som helhet försämrats sedan förhandlingarna påbörjades 2005, men att vi kanske anar en positiv utveckling eller åtminstone en möjlighet när det gäller till exempel den avgörande kurdfrågan.
Jag ska återgå lite mer till Turkietstrategin. Jag har tagit del av Sidas senaste strategirapport för Turkiet som avser perioden september 2011 till september 2012. Sida skriver där bland annat att det övergripande målet med strategin, nämligen att förbättra förutsättningarna för ett turkiskt EU-medlemskap, är för ambitiöst och ligger långt utanför Sidas möjligheter. Jag tycker att man kan ha viss förståelse för dessa synpunkter från Sida.
Däremot är de andra målen, som handlar om ökad respekt för mänskliga rättigheter respektive ökad samhällsdebatt om demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, väl så viktiga om inte viktigare än själva EU-medlemskapet, kan jag tycka, och ju samtidigt förutsättningar för att Turkiet i en framtid ska klara Köpenhamnskriterierna.
Jag vill för egen del understryka vikten av att nå framsteg när det gäller kvinnors rättigheter och deltagande i demokratin. Det är i Turkiet, precis som i Sverige, en förutsättning för full demokrati och fullständiga mänskliga rättigheter.
Det är också glädjande att se hur det prokurdiska partiet BDP leds av en kvinna och en man som är jämbördiga och att andelen kvinnor av deras valda representanter ska vara minst 40 procent. Men här krävs fortsatt arbete, och jag hoppas att Sverige även efter 2013 i en kommande fortsättning av Turkietstrategin fortsätter detta prioriterade arbete.
Det finns fortfarande mycket stora behov av insatser inom jämställdhetsområdet i Turkiet. Sida påpekar självt i sin rapport att den dialog som ambassaden bedrivit inom jämställdhetsområdet inte varit samlad och strategisk nog för att bidra till en förändring på systemnivå.
En sak som jag saknar i den nuvarande strategin är yttrande- och pressfrihetsfrågorna mot bakgrund av det stora antalet fängslade journalister i Turkiet i dag. Exemplet Erbey, som jag nämnde tidigare, är ett annat. En stat, till exempel Turkiet, måste kunna tillåta sina medborgare att även utomlands kritisera förhållandena i sitt eget land utan att därefter riskera att fängslas. Det är självklart. Visserligen är det ett av målen gällande strategin i ökad samhällsdebatt om demokrati, mänskliga rättigheter och demokrati, men det är nog på sin plats att också explicit stödja respekten och verka för press- och yttrandefrihet.
Om jag tolkar statsrådet rätt pågår beredning av frågan om hur Sverige ska fortsätta att stödja Turkiets utveckling mot demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Jag kan förstå att Gunilla Carlsson i dag inte kan gå in på detaljer om hur detta ska göras. Jag har lämnat några synpunkter på vad jag anser bör finnas med, som jämställdhet och press- och yttrandefrihet.
Jag tror också att det är klokt att använda sig av det civila samhället både i Turkiet och i Sverige i detta arbete. Det finns ett stort intresse bland fackföreningar, politiska partier, invandrarorganisationer, journalister, advokater etcetera i vårt land som jag tror är en viktig resurs att använda i det fortsatta arbetet.