Herr talman! Den som lyssnade på mitt anförande hörde att jag använde ungefär halva tiden till att tala om demokratiframgångarna i Burkina Faso. Sverige är på plats och stöder demokratiframgångarna i Burkina Faso tack vare att Vänsterpartiet och regeringen tillsammans rev upp den utfasning som den tidigare borgerliga regeringen initierade. Hade Jakob Forssmeds parti fått bestämma hade vi inte varit på plats och stött en av de främsta demokratirevolutioner vi har sett det senaste året. Man kan alltså kanske fundera på demokratisk trovärdighet i den här diskussionen.
När det kommer till FN-organen undrar jag fortfarande. Det talas om koncentration, men vilka är det vi ska lämna? Det är lätt att tala om vad vi ska prioritera upp, men vad är det vi ska prioritera ned? Där skulle jag vilja ha ett tydligare svar från Jakob Forssmed.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
Jag tror också att vi behöver förstå den kris till exempel Jordanien, Turkiet och Libanon befinner sig i. Det är inte längre bara en akut humanitär kris, utan man går in på sitt tredje eller fjärde år av flyktingkatastrof. Det innebär att man inte längre bara behöver humanitära aktörer, utan man behöver även människor och organisationer som jobbar med långsiktigt utvecklingsarbete. Man behöver inte bara dela ut matpaket, utan man behöver även se till att man utvecklar jordbruket. Man behöver inte bara köra in tankbilar med vatten, utan man behöver även borra brunnar. Det är så verkligheten ser ut.
Den konflikt ni målar upp mellan utvecklingsarbete och humanitära insatser existerar ju inte.
Vi är flera här som var i Jordanien så sent som förra veckan. Där såg vi hur aktörer nu kliver in, som UNDP, UNFPA och UN Women, och gör helt avgörande arbeten. Därför återstår frågan: Vilka FN-organ är det som Kristdemokraterna vill att Sverige ska skära ned sitt stöd till? Och åter till frågan om Latinamerika: Vad är det för återupptagna bilaterala samarbeten som ni motsätter er?