Fru talman! När riksdagen för fyra år sedan tog beslut om en sammanhållen rovdjurspolitik tyckte jag att vi tog ett beslut som vi kunde vara stolta över. Vi bestämde då minimimålen för stammarna av björn, lo och kungsörn samt etappmål för varg och järv. Vi satte etappmål på varg och järv för att stammarna ännu inte hade nått en nivå som ansågs säkra deras överlevnad i ett längre tidsperspektiv.
Rovdjursfrågor väcker känslor och engagerar väldigt många människor. Om man som jag vill slå vakt om en rovdjurspolitik där motiven är ekologi, etik och naturupplevelse kan man mötas av misstänksamhet. Kan man prata om etik när det gäller att bevara vargen, säger vissa. Då brukar jag säga: Har vi inte ett ansvar att bevara och vårda arter som finns i vårt land, inte minst sådana som är hotade och ibland hatade? Utifrån både ett ekologiskt och etiskt perspektiv har väl rovdjuren en självklar plats i ekosystemet? De har ju funnits här innan vi kom.
Under förra året gjorde Fjällmistra i samarbete med Naturvårdsverket och fem länsstyrelser en stor undersökning med fokus på rovdjur, skyddade områden och förvaltning. Enkäten gick till ca 11 000 personer och man kan bland annat konstatera att majoriteten av dem som lever där rovdjur finns är positiva till rovdjur och hur vi i Sverige har valt att förvalta dem. Men det finns också betydande minoriteter som är kritiska till den förda rovdjurspolitiken. Enligt enkäten är lodjuret det av de stora rovdjuren som vi svenskar känner mest för. Järven är det som vi känner minst för jämfört med övriga rovdjur.
I undersökningen ställdes också frågan om man ställer sig bakom riksdagens mål för hur många rovdjur det ska finnas. I Sverige som helhet finns det en stor acceptans för målen på minst 1 000 björnar, 1 500 lodjur, 575 järvar och 200 vargar. 11 % av svenskarna anser att målet är för högt satt för järv och lodjur. 14 % säger att det nationella målet är för högt satt för björn och 15 % att målet är för högt för varg. Å andra sidan anser var tredje svensk att riksdagens mål för vargen bör ökas.
I län med ganska stora populationer av rovdjur är man mindre positiv till våra mål i riksdagen. I Dalarna, Gävleborg och Jämtland vill var tredje invånare minska målet för björn och varg och bara var sjunde vill öka antalet björnar, för att ta några exempel från undersökningen.
Fru talman! Vi skriver i utskottsbetänkandet att den illegala jakten är det största hotet mot dagens rovdjursstammar och att krafttag måste tas på alla nivåer för att bekämpa den. Den illegala jakten på varg har vi diskuterat här i kammaren tidigare, men illegal jakt förekommer också på till exempel järv.
Under vecka 7 utfördes en illegal jakt i Hotagens naturreservat på en järv. Polisen kunde säkra spår efter vad som synes vara en grym och plågsam jakt på en järv med hjälp av flera snöskotrar. De minst fyra personer på skoter som utförde jakten har drivit järven, påskjutit och skadat järven två gånger och, efter att ytterligare en sträcka ha drivit den skadade järven, har de kört över den. Efter detta verkar de inblandade ha försökt att dölja sin illegala jakt genom att med skotrar köra igen spår efter järven och sedan köra runt med skotrarna för att förvirra.
Jag hoppas att denna grymma och plågsamma jakt är en engångsföreteelse, men jag är rädd att den inte är det. Vi måste alla göra allt vi kan för att förebygga och intensifiera arbetet med jaktbrott. Samhällets syn måste vara att illegal jakt inte ska tolereras.
I Vänsterpartiets motion tar vi, förutom illegal jakt, upp kvinnors medverkan när det gäller rovdjursfrågor. Könsfördelningen när rovdjurspolitik diskuteras är inte bra. Vi män har ett övertag i debatterna. När rovdjur är lika med problem brukar det vara män som protesterar och hanterar frågorna. Det är oftast män som uttalar sig, debatterar och beslutar i dessa frågor. Kvinnor uttalar sig mer sällan. Samtidigt har kvinnor ofta en mer positiv inställning till rovdjur.
Ur demokratisk synvinkel är det förkastligt att inte kvinnors medverkan och kvinnors röst på ett tydligare sätt lyfts fram och understryks i rovdjursdebatten. I mitt parti hoppas vi att regeringen vill verka för att kvinnor på såväl myndigheter och verk som inom organisationer och som individer ges ett förstärkt deltagande när det gäller rovdjursfrågor.
Jag vill därför också yrka bifall till reservation 18 i betänkandet.
Dagens vargstam i Sverige har grundats på tre individer som har invandrat från den finsk-ryska populationen, vilket innebär att det totala genmaterialet i dagens vargstam härstammar från dessa individer. En hona och en hane 1983 och en hane 1991. Detta innebär att de svenska vargarna i snitt är något mer släkt med varandra än avkomman efter helsyskonparningar, och på grund av isoleringen från andra vargpopulationer fortsätter den skandinaviska vargstammen att förlora genetisk variation. Forskare säger att på grund av detta mycket begränsade genmaterial och hög inavel kan man förvänta sig att populationen i dag lider av inavelsdepression. Vargar har påträffats med grava medfödda skador på ryggraden. Denna förlust av genetisk variation kan endast motverkas av immigration. Jag hoppas därför att vi kan få några nya friska vargar som kan få permanent uppehållstillstånd i landet.
Vargen i Ringvattnet var ett värdefullt djur. Om den hade fått reproducera sig hade det troligen varit en investering i framtiden för en tåligare vargstam. Att sedan Norge valde att skjuta fem vargar, varav tre alfadjur, gjorde inte saken bättre. Därtill ska också läggas den illegala jakten som forskare uppskattar till ett tiotal vargar om året. Sammanlagt verkar den kända och uppskattade dödligheten i den skandinaviska vargstammen under 2004 ha legat på drygt 20 %.
Om vi i Sverige verkligen vill värna om en livskraftig skandinavisk vargstam hoppas jag att regeringen och Naturvårdsverket inte tillåter några större förändringar vad gäller skyddsjakt eller avsteg från de beslut som riksdagen tog 2001.