Fru talman! Det blir mycket jämställdhet i dag. Det är jag naturligtvis väldigt glad över. Jämställdhet är vår tids stora demokratifråga. För min del kan vi prata hur mycket som helst om det, men ännu gladare skulle jag bli om vi hade lite vassare beslut. För vi är långt ifrån framme vid målet. Det behövs kraftfulla politiska beslut för att vi ska nå dit.
Anledningen till att Sverige har kommit långt med jämställdheten är naturligtvis att vi aktivt har jobbat med frågan från politiskt håll. Åtgärder på samhällsnivå har fört oss framåt.
Vi har naturligtvis en lång bit kvar att gå. Det gäller att inte tappa farten. Men varför skulle vi stanna till? Vi har ju en ny regering som säger sig prioritera jämställdheten. Jag antar att det är tänkt att vi ska sätta full fart. Vad är då problemet?
Jo, ett problem som jag ser är att regeringen har svårt att analysera ett system. Regeringen ser världen som uppbyggd av individer. Man är inte ens beredd att använda ett enkelt och självklart begrepp som könsmaktsordning.
Det blir konstigt. För hur skulle man kunna bekämpa ett förtryck om man inte är beredd att acceptera den analys som säger att förtrycket finns? Detta skulle inte vara intressant om det inte samtidigt ledde till att regeringen föreslår åtgärder som inte angriper frågan på strukturell nivå.
Konsekvenserna av att man inte har ett könsmaktsperspektiv är att förslagen som kommer från regeringen är på individnivå. Jämställdhetsbonus och hushållsnära tjänster är förslag som ligger på individer och inte på strukturer. Dessa förslag förändrar naturligtvis inte de djupt rotade föreställningarna om hur en man och en kvinna ska vara och som gör det svårt att bryta stereotyperna.
Kultursektorn är en spegling av det övriga samhället och har samma brister när det gäller jämställdhet. De patriarkala strukturerna gör inte en artig sväng runt den konstnärliga begåvningen eller runt lusten att uttrycka sig. De finns i kulturlivet liksom överallt annars.
Jämställdhet inom kulturområdet ska naturligtvis handla om att styra resurserna och inte om att styra de konstnärliga processerna. Vi måste komma till rätta med den bristande jämställdheten, den manliga dominansen på de höga befattningarna. Det ska inte vara så att där männen finns där finns det resurser.
Regeringen satsar 3 miljoner på projekt som kan stimulera jämställdheten inom teater-, dans- och musikområdet. Det är väl jättebra. Men det är inte tillräckligt. Detta är ju knappt en droppe i havet när man jämför med de pengar som vi ger kultursektorn som helhet. Det är pengar som styrs av män i högre grad än kvinnor.
Vi måste komma till ett läge där fördelningen av bidrag sker med ett öga på jämställdhet och könsperspektiv. Det är knappast så att män i allmänhet är mer lämpade att utöva kultur än kvinnor. Däremot har de en genväg till makten över kulturens pengar för att de är män. Det är detta som vår motion handlar om.
Jag ställer mig bakom alla Miljöpartiets reservationer naturligtvis, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 2.