Fru talman! Det betänkande som vi debatterar i dag handlar om arbetsrätten. Vi från Liberalerna vill särskilt lyfta upp de förslag som vi har för att förbättra situationen för arbetstagare som utsätts för mobbning och trakasserier. Vi har i ett antal motionsyrkanden krävt en statlig utredning för att ta fram en förbättrad och skärpt lagstiftning. Tyvärr avstyrker utskottsmajoriteten detta och hänvisar till lite allmänna pågående utredningar.
Men arbetet kring trakasserier och mobbning på arbetsplatser har pågått åtminstone sedan 2018 med olika tilläggsdirektiv, och nu finns det ett slutbetänkande som ligger på regeringens bord. Men jag ser stora risker: Ju längre tid det tar och ju mer man skjuter in detta på något departement, desto lägre är sannolikheten att det faktiskt blir något konkret av det genom förslag till riksdagen. Vi får väl avvakta, fru talman, och se om regeringen kommer med några sådana förslag, beroende på hur det går i valet i september.
Vi har också försökt lyfta upp situationen för de långtidsarbetslösa och de som är svagast på arbetsmarknaden - missbrukare och före detta kriminella. Vi efterfrågar försäkringar och besked om Krami på Arbetsförmedlingen, så att vi fortfarande har kvar den verktygslådan.
Nu refereras det lite kort till ett regleringsbrev som regeringen beslutade om i december. Men jag kan intyga, fru talman, att det under hela vintern har kommit mycket oroande och bekymrande signaler kring hur det kommer att bli för den viktiga arbetsmarknads- och socialpolitiska, skulle jag vilja säga, verksamheten Krami. Det är en verksamhet för före detta kriminella som behöver handpåläggning och personligt stöd. De behöver möta personer som kan deras situation. Detta är väldigt personalintensivt. Och vi hörde i dag i arbetsmarknadsutskottet att det finns en kategori långtidsarbetslösa som kräver ett helt annat stöd från staten och samhället. Därför tycker vi att det är ett viktigt komplement att staten har verksamheter i egen regi.
Jag kommer senare under eftermiddagen att ha en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern om just Kramis verksamhet inom Arbetsförmedlingen.
Det som vi avslutningsvis vill ta upp och särskilt lyfta är vikten av fler vägar in på arbetsmarknaden för de personer som inte kommer in över huvud taget, de som står utanför.
Vi har en rekordhög långtidsarbetslöshet om 180 000. 100 000 av dem, fru talman, har varit arbetslösa i över två år. Det är över 360 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen. Ungefär hälften av dem är födda utanför Europa. Och hälften av dem har ingen gymnasieutbildning.
Därför kräver vi i detta betänkande att man också skapar nya möjligheter, arbetsmöjligheter utan förkunskapskrav, så att man får in nyanlända och ungdomar på arbetsmarknaden.
Många av de fina reformer som vi också står bakom - omställningspaket, kompetenssatsningar, möjligheter att sadla om - har vi absolut inga problem med. Men där är det fokus på dem som redan är inne på olika typer av yrken och är inne på arbetsmarknaden. Men Liberalerna vill också lyfta fram behovet av inträdesjobb. Därför kommer vi också att yrka bifall till reservation 4 i betänkandet, där vi vill följa upp kravet på inträdesjobb, där man reducerar kostnaden för arbetsgivare och där staten går in mer aktivt och stöttar nyanlända och ungdomar under 23 år som inte har en gymnasieutbildning för att de faktiskt ska komma in på arbetsmarknaden.
Vi ser ljuspunkter. Ungdomsarbetslösheten sjunker i Sverige, vilket är positivt. Men att den fortsatt ligger över 9 procent tycker jag är alarmerande. Över 40 000 ungdomar i Sverige 18-24 år saknar fortfarande möjligheter, och många av dem varken studerar eller arbetar. Risken är då ett dubbelt utanförskap - att man saknar rätt utbildning och att man inte kommer in på arbetsmarknaden.
Än svagare ställning på arbetsmarknaden har de nyanlända och de som har varit kort tid i Sverige. Därför är det viktigt med inträdesjobb. Därför är det också viktigt med etableringsjobb, som det refereras till i detta betänkande. Men det har vi ännu inte sett röken av.
Socialdemokraterna avstyrker samtliga liberala förslag. Vad hänvisar de till? Vad är alternativen? Det kan väl inte vara extratjänster, som vi har debatterat flera gånger, där bara 3 procent går vidare till riktiga jobb? Det kan inte heller vara de aviserade etableringsjobben, för de finns inte än. De har skjutits upp från 2017 till 2018, till 2019 och till 2020. Och statsrådet sa senast att de möjligen kommer första halvåret i år. Eller är det arbetsmarknadsprogrammen som ska ta emot de utrikesfödda kvinnorna? Bara 20 procent av dem som är inskrivna på arbetsmarknadsprogrammen inom Arbetsförmedlingen är kvinnor. Där har myndigheten misslyckats totalt i sitt jämställdhetsuppdrag.
Avslutningsvis när det gäller intensivåret för nyanlända - för dem som varit kort tid i Sverige - som en väg in på arbetsmarknaden har den reformen inte fått den kraft och det genomslag som vi förväntat oss. Det är långt under prognos. Knappt 700 personer är inskrivna. Det måste alltså till fler vägar in på arbetsmarknaden om vi på allvar ska bryta långtidsarbetslösheten i Sverige.