Fru talman! I dag debatterar vi alltså betänkande AU7 om arbetsrätt. Det är ett motionsbetänkande som behandlar alla de motioner som riksdagsledamöter och partier har skrivit om arbetsrätten, och det är - som alltid - många motioner att behandla. Det vi kan konstatera är att de flesta motioner och yrkanden inte nämnvärt skiljer sig från tidigare års; det är fortfarande förslag om försämrad anställningstrygghet på olika områden som genomsyrar de borgerliga partiernas motioner.
Samtidigt kan vi se att världen omkring oss har förändrats väldigt mycket de senaste åren. Covid-19-pandemin har slagit hårt mot hela världen, och arbetsmarknaden har förändrats som en direkt följd av detta. Vissa branscher har drabbats hårdare än andra under själva pandemin, såsom handel, restaurang och turism. Många unga fick lämna arbetsmarknaden i början av pandemin, och för många är det svårt att komma in igen. Vad de personerna behöver nu är faktiskt mer trygghet på arbetsmarknaden, inte mindre.
Under det senaste året har vi också kunnat se tydliga fördelar med en stark partsmodell och kollektivavtalens betydelse på arbetsmarknaden. Vi ser hur snabbt och effektivt parterna på arbetsmarknaden tecknade avtal om korttidspermitteringar i början av krisen för att förhindra stora uppsägningar och tapp av viktig kompetens. Parterna tog snabbt och effektivt ansvar för att Sveriges företag ska kunna starta om snabbt när krisen en dag är förbi.
Parterna har också förhandlat färdigt om trygghet och omställning, och där har en del av förhandlingarna handlat om just arbetsrätten. Förslagen har nu tagits om hand av regeringen, som nyligen skickade ärendet på remiss till Lagrådet. Det kommer att behandlas vidare inom en nära framtid. Vi socialdemokrater välkomnar att de avtalstecknande parterna har tagit ansvar för att skapa stabila förutsättningar för arbetsmarknaden på lång sikt.
Det råder i debatten ofta en stor samsyn när det gäller vikten av att bevara och värna den svenska modellen och när det gäller att parternas roll på arbetsmarknaden är avgörande för hur spelreglerna på arbetsmarknaden ska se ut. När parterna är överens ska politiken respektera det. I det här betänkandet kan man dock se att så inte alltid är fallet.
Det finns till exempel några reservationer där man inte anser att parternas överenskommelse om turordningsreglerna är bra nog. Ett parti vill utöka undantagen, och ett vill minska dem. Men själva grunden i en förhandling är att det är ett givande och tagande, och ett förhandlingsresultat genomförs i sin helhet eller inte alls. Vi kan som politiska partier inte överpröva parternas förhandlingsresultat och peta i de delar som vi av olika anledningar tycker är felaktiga. Det är parterna på arbetsmarknaden som har förhandlat, och om vi respekterar den svenska modellen respekterar vi också förhandlingsresultatet i dess helhet.
Så sent som 2019 förändrades konflikträtten till följd av parternas förhandling om en modern konflikträtt. Trots det ser vi inte mindre än fyra reservationer i det här betänkandet som syftar till att förändra lagstiftningen på det området. Här är parterna överens, och vi har lagstiftningsvägen levererat det de har förhandlat fram. Vi socialdemokrater anser att vi ska respektera partsmodellen och stå upp för den och därmed inte överpröva parternas överenskommelse i det här fallet heller.
Ett annat avsnitt i betänkandet handlar om utstationerade arbetstagare. Här kan jag konstatera att det, precis som tidigare år, finns flera yrkanden om att återinföra lex Laval. Ett huvudargument för det är att det nu skulle vara mindre attraktivt för utländska företag att komma till Sverige och utföra arbete samt att rätten för facken att strida för kollektivavtal skulle hämma den fria rörligheten. Detta argument har de borgerliga partierna framfört i många år.
Det vi ser i verkligheten är dock det motsatta. Antalet utstationerade arbetstagare i Sverige är fortfarande stort och dessutom ökande. Under 2021 - som ändå var ett pandemiår, ska man ju påminna sig om - handlar det om cirka 55 000 personer, vilket är en ökning med ungefär 15 000 personer jämfört med året innan.
Vi socialdemokrater vill naturligtvis att även den utstationerade arbetskraften ska ha bra arbetsförhållanden och att ordning och reda ska gälla på svensk arbetsmarknad som helhet, inte bara för de anställdas skull utan också för företagens och konkurrensvillkorens skull. Då finns det faktiskt ingen anledning att återinföra lex Laval, utan vi ska snarare se till att fler av de utstationerade omfattas av kollektivavtal och att kontrollerna av arbetsplatser med många utstationerade blir fler och bättre.
Det har talats en del om den sociala pelaren här i dag. Det är inte ett område som direkt berörs av det här motionsbetänkandet, men jag tror ändå att det kan vara värt att påminna om att den sociala pelaren inte är ett initiativ som på något sätt förflyttar beslutsbefogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.
Däremot uttrycker den en ambition om att Europa ska vara en världsdel som erbjuder goda sociala villkor för alla sina invånare och där den fria rörligheten för kapital, vilket underlättar för marknaden, måste mötas med en ökad ambition om goda levnadsvillkor. Arbetstagare och medborgare ska inte utsättas för godtycklig behandling eller en dålig social nivå på välfärden.
Jag förstår att detta inte är en ambition som de borgerliga partierna omfamnar, men förespeglingen att den sociala pelaren skulle vara skälet till att exempelvis diskussionen om minimilöner kommer upp är faktiskt innovativ, eller vad man nu ska kalla den - möjligen på gränsen till lögnaktig. Kraven på minimilöner har funnits sedan långt innan den sociala pelaren kom till och hade kommit upp alldeles oavsett den sociala pelaren. Kritik mot den sociala pelaren är väl snarare ett uttryck för att man inte vill att sociala rättigheter ska vara ett EU-gemensamt projekt. Så kan man ju tycka, men man bör i så fall använda rätt argument för det.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)
I detta anförande instämde Johan Andersson (S).