Herr talman! Berit Högman och jag är helt överens om att det är ett väldigt stort förtroende vi får. De allra flesta av oss tar det också på största möjliga allvar och sliter verkligen hund för att göra detta på bästa sätt.
Det klingar dock lite falskt när man påstår att det bara skulle vara ett problem inom Sverigedemokraterna. Visst, vi har haft problem inom Sverigedemokraterna, och jag vet att bland annat Berit Högmans partiordförande Stefan Löfven har uppmanat Sverigedemokraterna att jobba med och se över dessa situationer, som uppstår även inom andra partier.
Med anledning av detta har vi lagt fram ett antal förslag till hur dessa situationer skulle kunna hanteras, och det förefaller därför ganska märkligt att Berit Högman och Socialdemokraterna så kompakt och unisont säger nej till att man gör denna typ av översyn. KU försökte vid något tillfälle - jag tror att det var 1983 - börja skissera på vad det skulle kunna tänkas innebära att vara riksdagsledamot.
Varför är ni så kompakta motståndare till att man gör en ordentlig översyn och försöker hitta en tydligare koppling, till stöd för både den enskilda ledamoten och väljarna, som i första hand ska placera förtroendet hos partierna? Varför vill ni inte titta på hela ordningen med föreskrifter i regeringsformen som säger att det är på ett parti man i första hand röstar men att partiet ändå inte i större utsträckning kan förfoga över mandaten?