Fru talman! Det vore en mycket märklig signal om
arbetsmarknadens parter - som representerar ett par
miljoner organiserade löntagare, akademiker, tjänste-
män och arbetare å ena sidan, och Arbetsgivareföre-
ningen å den andra, liksom Arbetsgivarverket, kom-
munerna och landstingen - sade sig vilja göra ett
försök att reformera villkoren för arbetsrätten och att
vi sedan från riksdagen sade att trots att ni nu gör ett
sådant försök griper vi in och lagstiftar och struntar i
praktiken i vad ni tycker och tänker.
Tror någon i denna kammare att det skulle skapa
en situation som var fördelaktig för tillväxt och ut-
veckling? Då skulle vi återigen hamna i det läge som
Sverige har befunnit sig i alldeles för länge, nämligen
att det är här i kammaren man ständigt reser krav på
att saker och ting skall återställas - än från den ena
sidan, än från den andra. Det är ju det vi skall bort
ifrån, och jag är övertygad om att parterna är beredda
att ta sitt ansvar. Ytterst vilar naturligtvis lagstift-
ningsansvaret på denna församling, men det finns en
svensk modell för hur detta skall skötas. Det är att
lagstiftningen skall förankras bland dem som direkt
berörs av den; arbetsgivare och löntagare ute på våra
arbetsplatser.