Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 5 och 8.
Vi ska i dag behandla betänkande KrU9 om allmänna kulturfrågor. Sverigedemokraterna har valt att stödja två av de motioner som ingår i betänkandet, och jag tänkte i första hand uppehålla mig vid de ämnen som dessa motioner behandlar.
Motion 307 angående översyn av det statliga stödet till de samiska kulturmedlen är den första av de motioner vi valt att bifalla. Det faktum att det statliga stödet till samisk kultur har legat på samma nivå sedan 1993 är fullständigt oacceptabelt och innebär i praktiken, med hänsyn taget till pris- och löneökningar, att detta stöd har minskat kraftigt.
Sverigedemokraternas engagemang i denna fråga förvånar kanske vissa av dem som gått på de grundfalska påståendena från våra politiska motståndare om att vi på något sätt skulle vara negativt inställda till den samiska kulturen och identiteten. De personer som framfört dessa felaktiga påståenden har som enda stöd för sin tes pekat på vårt motstånd mot de nuvarande skrivningarna i rennäringslagen. Detta motstånd har dock ingenting med vår syn på den samiska kulturen att göra utan grundar sig enbart i vår övertygelse att alla medborgare ska vara lika inför lagen. Att med denna utgångspunkt stödja en lag som rennäringslagen, som ger vissa grupper av medborgare långtgående privilegier framför andra, baserat på etnicitet och familjebakgrund, blir då omöjligt.
Vi vill inte att medborgare av samisk börd boende i södra och mellersta Sverige ska ha mindre rättigheter än medborgare av svensk börd i dessa områden, och följaktligen vill vi därmed inte heller att medborgare av svensk, finsk eller annan börd ska ha mindre rättigheter än medborgare av samisk börd i norra Sverige. Det är naturligtvis fullt möjligt att kombinera en sådan uppfattning med en starkt positiv syn på samisk kultur och identitet. Och det är precis detta som vi sverigedemokrater gör.
Genom att öka anslaget till Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum gjorde vi redan vid den senaste budgetbehandlingen en satsning på samisk kultur, men när vi nu till fullo fått klart för oss exakt hur illa ställt det faktiskt är, och har varit, med de samiska kulturmedlen kommer vi naturligtvis att föreslå en rejäl kompensation på detta område vid kommande budgetförhandlingar. Vi anser också att samernas och Sametingets inflytande över hur dessa kulturmedel ska fördelas borde öka, och vi vill därför se en minskad statlig reglering på området.
Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 slog vi fast att samer, svenskar och tornedalingar utgör Sveriges ursprungsbefolkning och att samtliga dessa grupper har en lika självklar rätt att bevara och stärka sin kultur och identitet inom den svenska statens ramar. Att arbeta för att bevara det samiska kulturarvet är alltså för oss lika viktigt som att bevara det svenska kulturarvet. Vi är konsekventa i vår hållning.
Tyvärr kan inte samma konsekvens skönjas bland de övriga partierna i riksdagen. Tvärtom uppvisar man från vänster till höger en närmast häpnadsväckande dubbelmoral och principlöshet när det gäller synen på den samiska respektive den svenska ursprungsbefolkningens kultur och identitet. Samtidigt som man förfasar sig över Sverigedemokraternas syn på vilka minimikriterier som bör uppfyllas för att någon ska kunna räknas som svensk betraktar man sametingslagens betydligt hårdare syn på vilka minimikriterier som ska uppfyllas för att någon ska kunna räknas som same som helt oproblematiska. Samtidigt som man säger sig stödja principen om alla medborgares likhet inför lagen accepterar man förekomsten av särrättigheter baserade på etnicitet och börd i Norrlands inland.
Visserligen finns det, som tidigare nämnts, mycket i övrigt att önska när det gäller det ekonomiska stödet till den samiska kulturen, men trots det skulle man från de övriga partierna aldrig drömma om att ständigt problematisera, nedvärdera och ifrågasätta den samiska kulturens existens på det sättet som man gör med den svenska. Det är fullständigt otänkbart att kulturministern under budgetdebatten skulle kunna stå i den här talarstolen och citera en text som säger att ursamiskt är blott barbari. Att säga detsamma om det svenska gick däremot alldeles utmärkt. Ministern fick till och med medhåll och applåder för detta.
Jag kan bara dra två möjliga slutsatser av detta ojämlika och inkonsekventa förhållningssätt till landets ursprungsbefolkningar: Antingen har de övriga partierna inte på djupet satt sig in i frågorna och reflekterat över principerna bakom sitt ställningstagande, eller så anser de helt enkelt att det svenska folket och den svenska kulturen inte förtjänar samma rätt och samma respekt som andra.
Herr talman! Den andra motionen som vi valt att bifalla är motion 275 som argumenterar för ett stärkande av det kristna kulturarvet. Detta är en intention som Sverigedemokraterna stöder till fullo. De kyrkliga kulturminnena utgör den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet. Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Ingen annan idé och institution har varit lika betydelsefull för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan.
Även om det givetvis också är flera andra faktorer som påverkat den svenska kulturens karaktär är det ändå så att det i många fall är lika svårt att separera det kristna från det svenska som det är att separera äggen från sockerkakan. Bevarandet av det kristna kulturarvet är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende.
Utskottet har valt att avslå den aktuella motionen med motiveringen att det redan görs tillräckligt mycket för att bevara det kristna kulturarvet, och man pekar på den kyrkoantikvariska ersättningen som det huvudsakliga beviset för detta.
Sverigedemokraterna delar inte det ställningstagandet, och det gör inte heller Svenska kyrkans ledning. År 2009 skrev ärkebiskop Anders Wejryd i en debattartikel i Dagens Nyheter att "regeringens ointresse för hur de kyrkliga kulturminnena ska bevaras är i dag ett större hot än mögel och surt regn".
Bakgrunden till ärkebiskopens frustration och hårda ord är att den kyrkoantikvariska ersättningen, i förhållande till de ursprungliga löftena och Statskontorets prognoser, har varit underfinansierad med ca 3,5 miljarder kronor från det att ersättningen infördes.
Kyrkan har tvingats bära den ekonomiska bördan av denna underfinansiering. Det har man inte alltid mäktat med, och då har delar av de kyrkliga kulturminnena i stället fått förfalla. För att lägga ytterligare sten på bördan har regeringen nyligen också bestämt att man ska börja beskatta kyrkans så kallade prästlönetillgångar, vilket innebär ett hårt slag mot kyrkans förmåga att vårda de kyrkliga kulturminnena, särskilt i små glesbygdsförsamlingar.
Det finns alltså starka skäl att ifrågasätta utskottsmajoritetens uppfattning att staten redan gör tillräckligt för att bevara det materiella kristna kulturarvet.
Ännu större anledning finns det att ifrågasätta om vi gör tillräckligt för att bevara det immateriella kristna kulturarvet.
De senaste decennierna har det, i intim symbios med de mångkulturella idéernas framväxt, pågått en process som syftar till att fjärma kristendomen, kristna symboler, kristna seder och bruk och därmed också en del av det svenska kulturarvet från det offentliga rummet. Exemplen på detta är otaliga, men jag ska nämna några stycken.
Den statliga Diskrimineringsombudsmannen har vid flera olika tillfällen de senaste åren gått till storms mot att man i många skolor fortfarande sjunger traditionella svenska sånger med kristen anknytning såsom
Nu tändas tusen juleljus
och
Den blomstertid nu kommer
. DO har också ondgjort sig över förekomsten av adventsstjärnor, adventsljusstakar och kristna almanackor på arbetsplatser.
Vi ser också hur fler och fler skolor avskaffar sina i vissa fall flerhundraåriga traditioner med att fira skolavslutningar i kyrkan. Färre och färre förskolor tillåter att barnen går till kyrkan för att titta på julkrubban vid advent. Vissa skolor har till och med gått så långt att de förbjudit barnen att göra pappersänglar och annat julpyssel med kristen anknytning.
Jag menar att vi befinner oss på ett sluttande plan och att det är dags att sätta ned foten och slå fast att det kristna kulturarvet är en omistlig del av den svenska kulturen och att kristendomen i kraft av sin historia måste tillåtas en särställning i det svenska samhället. Gör vi inte det nu befarar jag att vi om några år kommer att stå här och diskutera ett förbud mot luciatåg inom offentliga verksamheter eller en strykning av det gula korset i den svenska flaggan.
I detta anförande instämde Mikael Jansson och David Lång (båda SD)