Fru talman! Jag är inte bara vice ordförande i kulturutskottet utan också ersättare i Riksbanksfullmäktige. Därför borde jag kanske ägna en del av detta tal till att glädjas åt att Sverige nu får en serie sedlar där viktiga kulturpersonligheter lyfts fram. Astrid Lindgren, Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Dag Hammarskjöld och Evert Taube kommer att vara mer närvarande i det svenska samhället framöver. Det känns dock väsentligt att börja i en helt annan ände.
Den kinesiske konstnären Ai Weiwei greps för några dagar sedan på flygplatsen i Peking. Det var uppenbart ett politiskt beslut att gripa honom. Ai Weiwei provocerar den kinesiska politiska ledningen genom sin konst. Han har flera gånger blivit misshandlad och hans ateljé har blivit förstörd. Protesterna från omvärlden har varit många och skarpa, och det finns all anledning också för Sverige att höja rösten. Sverige ska stå främst när det gäller att hävda demokrati, yttrandefrihet och konstnärlig frihet i hela världen. Vi måste vara mycket tydliga med att Ai Weiwei måste släppas.
Det här är inte första gången som provocerande konstnärer grips av diktatorer, och det är säkert inte heller den sista. Det är viktigt för ett samhälle att det finns konstnärer och andra som ifrågasätter och provocerar, inte bara i andra länder och inte bara i diktaturer utan också i vårt eget land.
Därför är det bekymmersamt att vi den senaste tiden haft flera fall i Sverige där provokationen ifrågasatts och där institutioner har tvekat inför det provokativa. När Världskulturmuseet skulle visa Elisabeth Ohlson Wallins fotografier om hbt-personers situation i Jerusalem, lät man religiösa företrädare förhandsgranska bilderna för att se till att de inte var för provocerande, och nu i dagarna drabbades Kulturhuset i Stockholm av samma frossa och ställde med kort varsel in en föreställning på grund av att den kunde uppröra människor som inte gillar att texter ur Koranen tonsätts.
Turerna kring Lars Vilks är ännu ett exempel.
Fru talman! Jag vill ha ett kulturliv i Sverige som är dynamiskt, ifrågasättande och nyskapande. Därför bekymrar det mig mycket när institutioner visar denna tendens till självcensur. Vi ska inte vara så ängsliga. Konstnärer måste få provocera, också i Sverige. Alla dessa exempel visar i grunden på kulturens kraft. Kultur kan förändra människor och samhällen. Därmed väcks också rädsla. Men man kan också beskriva denna kraft ur ett annat perspektiv.
Om den fantastiske skådespelaren Allan Edwall sägs att han förberedde sig inför nya roller genom att sitta rakt upp och ned timme efter timme alldeles tyst och stilla och i djupet sätta sig in i rollfigurens själsliv och levnadsvillkor. Det är svårt att tänka sig att man så i djupet kan sätta sig in i en annan människas liv utan att själv förändras. På samma sätt är det svårt att tänka sig att en författare som skapar nya personligheter och som funderar på hur dessa personer är och reagerar i olika situationer inte påverkas av att så i grunden sätta sig in i en annan, om än påhittad, människas liv. Jag tror att också vi läsare och vi som tar del av kvalitativ konst som publik förändras.
På samma sätt stärker ett rikt kulturliv människorna. Det handlar om kreativitet, om självkännedom och om bildning, och därför är det en också viktig del i liberal politik att stå upp för kulturen och en mer offensiv kulturpolitik. Därför behöver kulturpolitiken också tydligt stödja dynamik och kvalitet.
Mot denna bakgrund är det naturligtvis väldigt positivt att så många riksdagsledamöter motionerar om att lyfta fram kulturen. Utskottet behandlar några av dessa motioner i detta betänkande, och jag tänkte ta upp några av dem i mitt anförande.
Fru talman! För några månader sedan tog Folkpartiet tydligt ställning för ett operahus i Stockholm. Det handlar inte bara eller ens främst, som Anne Marie Brodén sade, om ett vackert hus, utan det handlar om ett ställe där scenkonst av hög kvalitet kan framföras. Det handlar om att fullt ut delta i det internationella kulturutbudet och att fullt ut kunna följa med i den konstnärliga utvecklingen. Det är av det skälet ett nytt hus behövs. Därför är det också bra att frågan väcks i en motion i detta betänkande.
Ska man stärka Sveriges roll och se till att vi finns på kartan, räcker det inte med ett nytt hus, utan vi måste också ha konstnärliga ledare av hög klass och utövare av hög internationell klass. Vi måste också, vilket man ofta glömmer, ha en kunnig och engagerad publik.
Om bara någon vecka kommer Kungliga Operan att redovisa ett uppdrag om hur de bättre kan samarbeta med övriga operascener runt om i landet och på så sätt lyfta operakonsten. På det sättet tror jag att vi kan knyta ihop och fånga upp det växande operaintresse som finns i landet och som manifesterar sig i att många går till Folkets Hus och ser digital opera men också genom att vi får initiativ runt om i landet som Dalhalla och Opera på Näset för att ge några exempel som nämns i motioner.
Jag har anledning att tro att det blir en bra rapport som kommer om någon vecka och att det också blir en bra start på en ny strategi för att lyfta operakonsten i landet. En sådan strategi tror jag kommer att behöva krönas med att man fattar beslut om ett nytt scenkonsthus.
Låt mig i detta sammanhang också nämna den motion som Gunnar Andrén skrivit om Drottningholmsteaterns 250-årsjubileum. Det är förvisso en uppgift för styrelsen och Drottningholmsteatern själva att beställa ny musik och att stå för ett eventuellt jubileumsfirande, men det är ändå rimligt att vi i riksdagen och riksdagens kulturutskott står upp för att detta är en viktig institution för landets musik och vårt kulturarv.
Flera viktiga frågor lyfts fram i motionerna. Det handlar om jämställdhet i kulturlivet, tillgänglighet för funktionshindrade, det civila samhällets roll och samisk kultur, som vi har hört tidigare. Det finns också flera som lyfter upp kulturskaparnas villkor, och det är naturligtvis en avgörande faktor om vi ska få ett starkt och levande kulturliv i Sverige.
De kreativa näringar som Anne Marie Brodén lyfte fram är också ett viktigt politikområde. Samtidigt måste man komma ihåg att utan kvalitativ konst får man inte heller någon tillväxt eller någon regional nytta av kulturen. Det måste grunda sig i högkvalitativ konst; man kan inte ha konst för att den ska ge tillväxt.
Det finns som sagt många bra idéer i motionerna, och det finns all anledning för utskottet att återkomma till flera av dem vid senare tillfällen. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.