Fru talman! Ledamöter! Åhörare! Möjlighet att
känna tillit bygger på tillit - annars blir det svårt. Men
på en helt vanlig barnstuga i dagens Sverige är det
fortfarande så att personalen lyssnar mer när en pojke
talar, och uppmuntrar honom i dialog. När en flicka
talar bagatelliseras hon. Detta visar en färsk under-
sökning. Är det så att kvinnors debattinlägg och för-
slag till beslut här, i världens mest jämställda parla-
ment, värderas lika högt som mäns debattinlägg och
förslag till beslut? Det får vi ta reda på till nästa all-
mänpolitiska debatt.
Kommer ni ihåg dikten Befrielsen är nära av
Margareta Garpe och Suzanne Osten ur Jösses flickor
1977? De första stroferna lyder bl.a.: befrielsen är
nära, vi ger varandra stöd att ta det första steget.
Slutstroferna lyder:
Och en dag skall barnen säga
tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag skall barnen säga
denna mänskliga värld vill vi ha.
Men att skyffla barnen fram och tillbaka inom
barnomsorgen beroende på om föräldrarna har fått ett
nytt jobb, söker jobb, blir eller är arbetslösa eller om
barnet får ett syskon gör man inte i en mänsklig värld.
I motion So646 betonas just barns behov av kon-
tinuitet. Byte av barnomsorgsplats flera gånger under
de tidiga åren beroende på föräldrarnas möjligheter
att få arbete kan bli en indirekt bestraffning för bar-
net, och påverka det negativt. I motionen framhålls
också att barn i riskzonen, där arbetslösheten bara är
en av flera negativa faktorer inom familjen, påverkas
mer än andra barn. Vi slutar med att säga att en kort-
siktig kommunal besparing på lång sikt därför kan
leda till ökade kostnader, exempelvis inom rättsvä-
sendet, om vi skall tala krass ekonomi. Den innebär
också en utveckling mot en alltmer omänskligare
värld.
Vi har hört här hur mycket arbete som utförs inom
utredningsväsendet för barnen i dag, och hur mycket
kunskap som hela tiden ackumuleras. Vi behöver få
ned den här kunskapen till dem som fattar de lokala
besluten och gör de lokala ekonomiska prioriteringar-
na - men detta innebär absolut inte att jag är inne och
tafsar på det kommunala självstyret.
Fru talman! Häromdagen träffade jag på en för-
tvivlad pappa i en söderförort till Stockholm. Han
sade att på hans barnstuga skulle det nu bli 25 st 4-5-
åringar i samma grupp, med tre vuxna. Han var för-
tvivlad - han hade inte ens fått information om den
här utvecklingen.
Det alltmer omänskliga samhället har också Soci-
alstyrelsen lyft fram i sin uppföljning av barnomsorgs-
lagstiftningen. Det gjorde man våren 1996. 1996 sade
man: Kommunerna har skärpt reglerna angående
rätten till plats för barn till arbetslösa. I 122 av landets
288 kommuner förlorar förskolebarnen sin plats när
föräldern blir arbetslös - antingen omedelbart eller
efter ett visst antal månader.
Hur det ser ut i dag vet vi inte, men det kommer vi
naturligtvis att få reda på. Det finns ingenting som
tyder på att det har blivit bättre.
Kunskap ackumuleras och finns om barns behov
av kontinuitet. Varför når inte kunskapen ut?
Det verkar som om inte heller barnombudsman-
nens rapport från 1994, om barnets speciella behov av
barnomsorg och pedagogisk verksamhet när någon av
barnets föräldrar drabbas av arbetslöshet, har trängt
igenom till beslutsrummen. Det var alltså redan 1994.
Fru talman! Vi här i kammaren är, eller borde åt-
minstone vara, överens om att en grundläggande re-
surs i vårt samhälle är det mänskliga kapitalet. Det är
också det vi försöker lyfta fram i vår motion när vi
pratar om barns behov av kontinuitet. Det är absolut
ingen hemlighet att det är på det sättet.
Eftersom inte denna insikt har trängt ut till dem
som gör de små kommunala ekonomiska prioritering-
arna tycker jag att det är uppenbart att det behövs en
massiv informationskampanj, en massiv barnkampanj
för barnets bästa. Med det vill jag yrka bifall till re-
servation 24, mom 22.
Till sist, fru talman, vill jag uppmana alla oss här i
kammaren att lyssna på barnet. Tack!