Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat stats-
minister Göran Persson vilka åtgärder regeringen
avser vidta för att få till stånd en samlad familje- och
bostadspolitik. Frågan är ställd mot bakgrund av att
familjefrågorna och bostadsfrågorna i den nya rege-
ringen handläggs inom flera olika departement. Ar-
betet inom regeringen är så fördelat att det är jag som
skall besvara interpellationen.
Ulla-Britt Hagström framhåller inledningsvis att
de politiska strömningar som under senare år påver-
kat utformningen av familjepolitiken och bostadspo-
litiken har tonat ned familjens och den lilla gemen-
skapens betydelse.
Målet för den socialdemokratiska familjepolitiken
är att barnets behov och rättigheter skall sättas i
främsta rummet. Det handlar om att utjämna skillna-
der mellan familjer med barn och familjer utan barn.
Vi vill också stödja föräldrarnas möjligheter att kom-
binera föräldraskap med förvärvsarbete eller studier.
Det generella barnbidraget och den internationellt
unika föräldraförsäkringen är viktiga metoder för att
uppnå dessa mål. Såväl familjepolitiken som bostads-
politiken är integrerade delar av den allmänna eko-
nomiska politiken.
Vi har under den senaste regeringsperioden tving-
ats genomföra en svår budgetsanering, som inneburit
begränsningar i barnbidragen, pensionerna, sjukför-
säkringen och bostadsbidragen. Det har varit smärt-
samt, men nödvändigt för att värna välfärden.
Den viktigaste förutsättningen för en god välfärd
är statsfinanser i balans. Regeringens arbete för att
sanera statens finanser har varit framgångsrikt. En
stabil grund har lagts för ekonomisk tillväxt de när-
maste åren och därmed ökade förutsättningar för en
bra familjepolitik.
Nivåerna i barnbidraget och föräldraförsäkringen
har redan återställts till den nivå som gällde innan
saneringen av statens finanser påbörjades. Statsbidra-
gen till kommuner och landsting har ökats kraftigt för
att förbättra kvaliteten i skolan, vården och omsorgen.
Förstärkningar av det ekonomiska familjestödet pla-
neras genom ytterligare höjningar av barnbidrag och
flerbarnstillägg och, inte minst, genom att förverkliga
radikalt sänkta avgifter inom barnomsorgen.
Vi skall nu, utifrån dessa mer gynnsamma förut-
sättningar, arbeta vidare för att skapa goda uppväxt-
villkor för barn och unga. Framgång i detta arbete
beror enligt min uppfattning på flera olika faktorer.
Av störst betydelse är att så många som möjligt
har ett arbete. Detta ger i sin tur utrymme för ökade
insatser inom framför allt skolan, vården och omsor-
gen, dvs. områden som i hög grad berör barn, ung-
domar och deras familjer.
När det gäller bostadspolitiken är statens vikti-
gaste generella insats att bidra till en låg och stabil
räntenivå. Detta är av avgörande betydelse för hus-
hållens boendekostnader. Bostadsbidragens dubbla
konstruktion med en del som beror av antalet barn
och en del som beror på bostadskostnaden är en del
av det familje- och bostadspolitiska stödet.
Såväl familjefrågorna som bostadsfrågorna är utan
tvekan angelägna politiska frågor. Inom regeringen
delas ansvaret för dessa frågor av flera statsråd. En
minister är ansvarig för plan- och byggfrågor, en
minister är ansvarig för bostadsfinansieringen och
ansvaret för bostadssociala frågor och för bostadsbi-
dragen ligger på Socialdepartementet. Jag har också
ansvar för familjepolitiken. När det gäller ansvaret för
de bostadspolitiska frågorna kan jag citera det som
statsministern sade i en frågestund här i kammaren i
höstas: "Jag tror att detta är en bättre ordning än att
peka ut ett statsråd som skall tala på andra statsråds
vägnar. Vi ser till att frågorna lever upp till vårt motto
att bostadspolitiken inte skall vara en handelsvara
utan en social rättighet."
Det är naturligtvis så att både den familjepolitik
och den bostadspolitik som bedrivs är regeringens
samlade politik på områdena. Detta gäller oavsett
vilka ministrar som är inblandade. I Regeringskansli-
et finns ett utbyggt och väl fungerande samarbete för
beredning av ärenden. Statsministern, med hjälp av
Statsrådsberedningen, samordnar politiken i dess
helhet, och Finansdepartementet har det övergripande
ansvaret för ekonomiska frågor. Beslut i lagstiftnings-
och budgetfrågor fattar regeringen i sin helhet. Detta
innebär att ministerindelningen inte riktigt har den
betydelse som antyds i interpellationen.
Jag vill också något kommentera Ulla-Britt
Hagströms uttalande om att barnens speciella situa-
tion måste uppmärksammas. Jag delar denna uppfatt-
ning.
Ett viktigt utvecklingsarbete har nu påbörjats för
att barnperspektivet skall genomsyra all verksamhet
och allt beslutsfattande som rör barn.
Regeringen har i sin proposition, som överlämna-
des till riksdagen i juni i år, beskrivit en strategi för
det fortsatta arbetet med att förverkliga och genomfö-
ra FN:s barnkonvention om barnets rättigheter i Sve-
rige. I denna strategi ingår bl.a. att barnkonventionen
skall vara ett aktivt instrument och genomsyra allt
statligt beslutsfattande som berör barn. Barnkon-
sekvensanalyser skall göras vid statliga beslut som
berör barn. Barnperspektivet skall i lämplig omfatt-
ning finnas med i utredningsdirektiv. I samhällsplane-
ringen skall barns och ungdomars inflytande och
delaktighet utvecklas. Utmaningen ligger i att ytterli-
gare stärka barnets rättigheter som samhällsmedbor-
gare och brukare. Målet är ett samhälle med vuxna
som ser barnet som en samhällsmedborgare med
kompetens och kunskap utifrån sina förutsättningar.