Fru talman! Om vi börjar med din sista fråga kan jag säga att frågan är större än så. Under de tolv år jag ansvarade för regeringens nationella uppdrag var det intressant att se skillnaden. Nyamko Sabuni, som var statsråd då, tillsatte redan 2010 en utredning för att ta fram en lagstiftning mot barnäktenskapsbrott. Jag satt med i den utredningen, men denna kammare valde att inte rösta igenom förslaget. De möjligheterna har alltså funnits tidigare.
När det gäller frågan om att allvarlig kriminalitet redovisas för en jämställdhetsminister kan jag också känna att det borde vara självklart att det, som i Storbritannien och Norge, handlar om ett bredare, departementsöverskridande uppdrag. Jag delar den uppfattningen fullständigt och har varit tydlig med detta i alla år.
När det gäller Forced Marriage Unit har jag själv försökt hjälpa till att ta hem barn. Där har vi dilemmat att vi inte är så intresserade av bilaterala avtal med länder vars människor flyr till Sverige. Det skulle riskera att innebära att man kunde hämta barn som finns här.
Norge har under mycket längre tid haft personer på ambassader som tydligare jobbar med dessa frågor. Nu har vi initierat det arbetet, men jag tror att det måste utvecklas och bli mycket tydligare.
I grund och botten finns det en viktig fråga: Det här är barn som finns i vårt land. Majoriteten av alla barn jag känner till som har förts ut ur landet eller utsatts för allvarliga övergrepp har larmat till en eller flera myndighetspersoner utan att något direkt har skett. Därför menar jag att det är nödvändigt att ta fram en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn och få till stånd ett perspektivskifte. I dag är barn väldigt maktlösa i relation till vårdnadshavare som utsätter dem.