Herr talman! Jag vill inleda den här debatten med att faktiskt be utrikesministern om ursäkt för att jag inte var närvarande vid en interpellationsdebatt förra fredagen då jag hade ställt en interpellation till utrikesministern. Det var personliga omständigheter som gjorde att jag inte befann mig här i kammaren när utrikesministern var här och avlämnade svaret, men jag vill be om ursäkt för det, eftersom jag vet att utrikesministern har ett tajt schema och att det är viktigt att visa respekt för ministern när ministern kommer och svarar på våra frågor.
Sedan vill jag tacka utrikesministern för svaret på interpellationen i dag. Internflyktingarnas situation är ju en av de stora humanitära katastroferna vi har i världen. Internflyktingar finns i dag i minst 49 länder, och man räknar med att det sammanlagda antalet uppgår till 25 miljoner. Det gör faktiskt att det finns fler internflyktingar i dag än flyktingar i världen. Det finns också en beräkning som visar att av dessa 25 miljoner får 18 miljoner inte tillräckligt humanitärt stöd. Och 5 miljoner av dessa får inget stöd alls av sina regeringar. Därför är det här en otroligt viktig fråga, och därför är det lite paradoxalt att den större och lika, eller kanske till och med mer, utsatta gruppen internflyktingar faktiskt inte har samma skydd i den internationella lagstiftningen som den mindre gruppen flyktingar. Det beror också på att det här problemet inte har uppmärksammats på det sätt som situationen har krävt förrän de sista 10-15 åren. Utrikesministern beskriver också i sitt svar en hel del av de insatser som har vidtagits på senare år.
FN och världssamfundet och länderna har i dag insett att många av de katastrofer som vi ser i världen också beror på interna konflikter och interna problem. Och FN har, när det handlar om folkrätten och folkrättens principer, också öppnat upp för att FN ska kunna ingripa när regeringar inte kan ge sin befolkning skydd när det gäller övergrepp mot mänskliga rättigheter och de övriga frågorna som utrikesministern tog upp.
Men man har inte tillräckligt uppmärksammat de konsekvenser som det här medför för flyktinggrupperna. Min fråga till utrikesministern är: Borde det inte vara rimligt att den stora gruppen internflyktingar, de 25 miljonerna, får stöd i en konvention som också är juridiskt bindande?
Även om det är som utrikesministern säger, att flera av de här principerna har sin grund i andra konventioner som har ett juridiskt stöd, innebär det här att det enbart är principer och att de inte är juridiskt bindande. Det här följs inte på samma sätt runtomkring i världen, och de här principerna får inte samma tyngd som om de vore juridiskt bindande.
Min fråga till utrikesministern är följande. Trots det arbete som utrikesministerns beskriver, och som jag tycker är viktigt och bra, borde det inte samtidigt kunna bedrivas ett arbete för att man ska få dessa principer att också bli juridiskt bindande? Det borde inte finnas någon motsättning i att bedriva arbetet på dessa två fronter.