Herr talman! Jag var egentligen inte förberedd på en verklig debatt i den här frågan, bland annat eftersom frågan behandlades i sak för ett år sedan och enigheten var mycket stor när vi då, i samband med att vi tog ställning till Stabilitetsfondens införande, i princip också var eniga om behovet av en sådan här fond.
Propositionen är en följd av den proposition som vi antog för ett år sedan om lagen om stöd till kreditinstitut. Den innefattar en tillfällig åtgärd, nämligen en avgift till kreditinstitut som uppgår till 39 promille av institutens balansomslutning per år, vilket i dagens läge innebär ungefär 2,6 miljarder kronor per år i avgift från samtliga banker.
Under åren 2009-2010 föreslår dock regeringen att avgiften ska sättas ned till hälften. Avsikten är att fonden om 15 år ska uppgå till 2 ½ procent av bruttonationalprodukten.
Som sagt hade jag inte väntat mig någon större debatt eftersom vi antog lagen för ett år sedan med stor enighet. Visserligen föreslog Vänsterpartiet i en motion att en särskild finanskommission skulle tillsättas, men frågan om hur den beslutande Stabilitetsfonden skulle finansieras diskuterades inte alls.
Vid behandlingen av den här propositionen, som handlar om finansiering av Stabilitetsfonden, har visserligen Vänsterpartiet en reservation i fem punkter, men den är ganska allmänt hållen och står inte i proportion till de mer ideologiskt och agitatoriskt inriktade synpunkter som Ulla Andersson framförde här i talarstolen nyss.
Jag ber därför om ursäkt, herr talman, om mitt anförande blir något längre än de anmälda fyra minuterna. Vi har ju en regel att 50 procents överskridande av den talartid som man har anmält ger en anmärkning. Jag ber om eftergift för detta.
Jag har en viss förståelse, och det sade jag också i finansutskottet, för flera av de synpunkter som Ulla Andersson och Vänsterpartiet framför i sin reservation. Det ligger en poäng i att avgiften till Stabilitetsfonden ska avspegla de risker som olika finansinstitut är exponerade för, inte bara de risker som finansinstituten utgör för den finansiella stabiliteten utan också de risker som enskilda finansinstitut är exponerade för. Det är inte bara storleken som styr de riskerna. Det finns också skäl att diskutera vilka banker och finansiella institut som ska omfattas av avgiften och stödåtgärderna.
Båda de här frågorna hänger ihop, och regeringen säger i propositionen att man ska se över möjligheterna att utforma en så kallad riskdifferentierad avgift och att man senast under 2011 kommer att återkomma med förslag i en sådan riktning tillsammans med ett antal andra överväganden som bland annat gäller internationell harmonisering av reglerna och frågan om utländska banker.
Däremot har jag svårare att hänga med i de svängar som Ulla Andersson tar ut i sitt anförande, framför allt när det gäller resonemanget om att finansieringen av Stabilitetsfonden helt ska ligga på de stora, systemviktiga bankerna och att staten inte alls ska ta någon del av ansvaret för den finansiella stabiliteten.
Den vanligaste definitionen av risk är att det är ett mått på de negativa konsekvenserna av framtida händelser. De risker som banker utsätts för är av olika slag. Den viktigaste risk som en bank utsätts för är att den lånar ut pengar till någon som visar sig inte kunna betala tillbaka och att säkerheten inte täcker bankens åtagande. Anledningen till kreditrisk behöver inte vara att bankerna har missat i sin kredithantering. Det finns också mängder av externa faktorer som styr bankernas riskhantering.
All finansiell riskhantering syftar till att skydda bankens inlåning genom att gardera sig mot eller skapa system för att förhindra kreditförluster och ytterst bankens eget kapital.
Vad är det då för negativa konsekvenser och framtida händelser som innebär risk för bankens kunder och därmed bankens utlåning? Är det bara slarvig kreditgivning, spekulativa placeringar eller kortsiktighet som avgör en banks riskprofil? Nej, naturligtvis är det inte så. Också makroekonomiska förhållanden påverkar bankerna, såsom valutafluktuationer och statens situation när det gäller den ekonomiska stabiliteten. Om staten driver upp räntorna på grund av en hög statlig upplåning påverkar det även kundernas betalningsförmåga.
Förekomsten av finansiella bubblor som orsakas av den ekonomiska politiken påverkar också kundernas betalningsförmåga. Därför är det naturligtvis rimligt att staten är med och finansierar uppbyggnaden av Stabilitetsfonden.
Det är inte heller bara de stora bankerna som har nytta av finansiell stabilitet. Alla finansiella institut, icke-finansiella företag och enskilda drabbas av finanskrisen. Däremot är det ytterst viktigt att regeringen återkommer med förslag till differentierade avgifter som tar hänsyn till olika finansiella instituts risker och inte snedvrider konkurrensen mellan olika banker.
Vi har i Sverige ganska små banker. Om vi ser på vårt näringsliv i övrigt har vi ganska stora företag i förhållande till andra länder. Vi är mer exportberoende än andra länder är. Därför är inte bara stora banker systemviktiga, utan också stora företag är systemviktiga. Det måste finnas en balans mellan vår finansiella marknad och storleken på våra företag. Därför är det inte bara storleken på enskilda banker som är avgörande för vilken risk de utgör för den totala samhällsekonomin.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och ber om ursäkt, herr talman, för att jag överskridit min anmälda talartid med mer än 50 procent.