Herr talman! Vänsterpartiet menar att skattebetalarna inte ska behöva betala för bankernas bristande ansvar och inte heller för bankernas skydd. Vi tror att en stor majoritet av svenska folket också tycker det. Därför är det beklagligt att vi som vänsterparti är det enda parti som föreslår en sådan ordning, det vill säga att skattebetalarna inte ska behöva betala för bankernas bristande ansvar eller skydd.
Jag var tydlig med att det är bra med en avgift, som regeringen föreslår. Bankerna ska själva betala sina skyddssystem. Det borde vara det enda rimliga, men så är det inte.
Regeringen föreslår att också skattebetalarnas 15 miljarder ska ingå i den här fonden. Dessutom kommer inte den här fondens slutliga summa att motsvara eventuella kostnader för en ny finans- eller bankkris. Då står skattebetalarna ändå där med slutnotan. Bankerna har dessutom råd att betala det här skyddet själva. De tjänar nämligen multum på statens skydd genom att de får tillgång till billigare krediter.
Herr talman! En viktig bakgrund till den här finanskrisen är just att systemviktiga banker inte tillåts gå omkull. Staterna garanterar deras förluster eftersom man menar att effekterna för samhället blir så stora om de här bankerna eller instituten går omkull. Därför har stater, även Sverige, implicit eller numera explicit uttalat att de avser att gå in med skattebetalarnas pengar för att förhindra att de här bankerna eller instituten går omkull.
Man socialiserar alltså förlusterna och privatiserar vinsterna. Det måste vara världens bästa affärsidé att driva affärsbank. Man kan plocka hem vinsterna men behöver inte stå för vare sig förlusterna eller konsekvenserna. Och det ska kallas den fria marknaden. Snacka om humbug!
De statliga garantierna leder till en förvriden incitamentsstruktur som innebär att bankerna har starka incitament att bli så stora att de blir systemhotande. Storbankernas statliga garantier medför att de kan ta högre risker i syfte att öka sina marknadsandelar. Swedbanks och SEB:s agerande i de baltiska länderna är tydliga exempel på detta.
De statliga garantierna innebär att systemviktiga institut och banker får låna billigare än andra eftersom alla vet att de har staten i ryggen. Deras tillgång till krediter blir alltså billigare. De granskas dessutom mindre av investerare eftersom även investerarna vet att staten finns där om det går snett. På så sätt upprätthålls ett system med kasinoekonomi där bonussystem ses som normalt. Den höga riskbenägenheten och spekulationen kan rulla på. I stället för att riskerna ska spridas så ökar de.
Förutom det snedvrids också konkurrensen eftersom vissa institut och banker får tillgång till billigare kapital. Det kan inte fortgå, för då kommer vi snart att stå här igen med en ny finanskris, en ny bankkris eller någon annan form av kris. De kommer och går. Det är bara namnen och formerna för krisen som byts.
Det behövs alltså regeländringar eller andra ägarformer för att komma till rätta med problemet. Vi menar att antingen ska konkurrensreglerna ändras så att bankernas storlek begränsas, det vill säga att de inte tillåts bli så stora att de blir systemviktiga, eller, om man nu menar att vi ska ha stora systemviktiga institut som inte kan gå omkull och som ska garanteras med skattebetalarnas pengar, ska skattebetalarna äga instituten så att de också kan ta ansvar för deras verksamhet och ta del av deras vinster.
Nu föreslår regeringen att en avgift ska införas. Det menar vi är bra, men vi menar också att de banker som åtnjuter det här skyddet själva ska finansiera hela fonden.
De 15 miljarder som staten redan har avsatt menar vi därför bör återbetalas snarast till skattebetalarna. Vi menar att det är orimligt att skattebetalarna ska betala för storbankernas överdrivna risktagande. Vi föreslår i stället att bankerna ska betala en högre avgift, och det har de råd med, som jag sade tidigare.
I Svenska Dagbladet kunde vi i april i år läsa att tio direktörer har 1 400 miljoner kronor i pension. Men avtalen motsvarar mer än så. Går man igenom samtliga avtal som SEB och Handelsbanken har tillsammans ser man att de motsvarar 3,4 miljarder kronor. Storbankerna har också stora bonusutbetalningar. Till exempel har Nordea avsatt 2,3 miljarder i år och SEB 1,5 miljarder. Skulle vi lägga ihop vinsterna och utdelningarna de senaste åren blir summan oerhört stor.
Bankerna har på alla sätt visat, bland annat genom att avsätta miljardbelopp till bonusutbetalningar och pensionsavtal, att de har råd med en högre avgift till Stabilitetsfonden. Därmed blir det än mer tydligt att inte skattebetalarna ska behöva gå in med några pengar, utan de bör betalas tillbaka snarast möjligt.
Herr talman! Regeringen anser att alla banker och institut ska betala samma avgift oavsett riskbenägenhet eller om de anses vara systemviktiga eller ej. På så sätt behöver inte de mest riskbenägna bankerna betala för de stora risker de faktiskt utsätter samhällsmedborgarna för, och då dämpas inte heller riskbenägenheten.
Vänsterpartiet menar att de banker och institut som inte anses vara systemviktiga, till exempel lokala sparbanker, inte ska behöva betala den här avgiften för ett skydd som de inte kommer att kunna använda. Jag menar till exempel att Sparbanken i Piteå eller Sparbanken i Hudiksvall inte ska behöva betala en avgift för att storbankerna inte kan ta ansvar för sitt beteende till exempel i Baltikum eller Ukraina.
Herr talman! Jag ska försöka sammanfatta Vänsterpartiets ståndpunkter. Vi föreslår alltså som enda parti att skattebetalarnas 15 miljarder ska betalas tillbaka snarast, att avgifterna ska vara kopplade till bankers eller instituts riskbenägenhet och att banker och institut som inte kan nyttja skyddet inte heller ska behöva betala för det. Vi föreslår dessutom att en parlamentarisk utredning ska tillsättas för att ta ett samlat grepp över regleringen av den finansiella sektorn. Det borde vara ett samhälleligt ansvar att se till att vi inte står här igen om tio år med en ny kris på halsen. Det är dags att ta ett samlat politiskt ansvar. Därmed yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2, herr talman.
I detta anförande instämde Hans Linde (v).