Fru talman! Det kommer absolut att bli lättnader för regionerna när inflationen går ned. Så är det. Det är fakta att det är så det kommer att se ut. Det är delar av pensionerna som gör att det har varit extra ansträngt. Men det betyder inte att det inte kommer att vara ansträngt, och det betyder inte att konsekvenserna under den här tiden kommer att försvinna.
Konsekvenserna kvarstår. För att hantera skuldsättningen och underskotten ska Region Sörmland under många år framöver ta hand om den ekonomiska konsekvensen. Det här är någonting som man kommer att få leva med under en väldigt lång tid.
Det ställs såklart mot hur vården ska se ut och bedrivas. På vilket sätt ska den utvecklas? Det har vi diskuterat många gånger. Det finns en massa saker som är jättespännande. Det handlar om god och nära service och vård. Det finns stora reformer som behöver tas vidare. Det har gjorts utredningar som är omfattande för hela den svenska sjukvården.
Hur ska det göras med bagaget av konsekvenserna? Det är också där min oro ligger. Det handlar inte bara om här och nu utan också om hur det ska bli framöver. Statsrådet ger bilden av att när inflationen går ned får vi de förutsättningar vi behöver. Det tycker inte jag riktigt. Vi måste ha med oss de konsekvenser som finns.
Vi behöver titta på det som händer här och nu. Det finns i dag distriktssköterskemottagningar som inte är igång. De är stängda i dag. Folktandvården finns inte. Den har stängt ned på ställe efter ställe. Även om det inte verkställs hänger ett stort varsel över personalen, som inte vet om det ska verkställas. Det är ett plågsamt förfarande, skulle jag säga.
Samtidigt har Vårdförbundet just nu en omfattande strejk som det dessutom utökar. Det kräver anständiga villkor och en arbetsmiljö på en basal grund. Det är den verklighet som är nu. På vilket sätt ska statsrådet verka för att man ska skapa de förutsättningarna som behövs för att hantera det?
Det är ändå till stora delar en kris. Det finns saker som kan förbättras, och det görs ansträngningar. Statsrådet beskriver de ansträngningar som personalen gör för att uppnå kapacitet. Jag tvivlar inte en sekund på det. Personalen gör sitt yttersta, och rätt mycket därtill, och det har sitt pris.
Vad tänker statsrådet att man behöver göra för att inte betala det priset? Det är inte vad man ska luta sig tillbaka på, utan det ska vara någonting som är hållbart längre än det vi ser här och nu.