Herr talman! I grund och botten bestämmer vi oss alltid för hur vi ska förhålla oss till politiska förslag när vi ser dem på bordet. Frågan om medborgarskap har varit en sådan fråga där vi inte visste exakt vad Tidöpartierna skulle föreslå. Från början var det nio års hemvisttid som låg på bordet, och sedan blev det åtta. Det blir omöjligt för oss att ta ställning till något innan vi har sett förslaget.
Detta gäller för övrigt också förslaget om bristande vandel. Den utredning som lades fram på bordet har sina förtjänster, och vi är alltid beredda att titta på goda politiska förslag. Men vi gör det alltid när propositionen ligger på bordet. I höstas hade vi inte sett en utredning, och då var vi ändå tvungna att förhålla oss öppna till frågan.
Låt mig gå vidare i frågan om medborgarskap. Man får skilja på hemvisttider och handläggning. Vi kommer att acceptera en förlängd hemvisttid. Det är rimligt. Vi förstår frågan om att uppvärdera det svenska medborgarskapet. Det har lagts fram fem utredningar om medborgarskap i riksdagen, och det har funnits mängder med tillfällen när man har valt att inte förlänga. Men vi har alltid försökt att nå enighet i en så viktig fråga. Det finns alltså grunder till att hemvisttiden inte har förlängts.
Däremot tycker vi att svensk förvaltning ska fungera väl. Att verket får kritik av Riksrevisionen för för långa handläggningstider, oavsett säkerhetsarrangemang, måste vi ta på allvar. Men då är det en resurs- och styrningsfråga. Då är det inte hemvisttiden det handlar om, utan det är en byråkratisk fråga: Hur hanterar vi handläggningen?
I det fallet är det märkligt att skicka tillbaka pengar från Migrationsverket och lägga dem på andra utgiftsposter. Det är fråga om ungefär 700 miljoner. Man skulle kunna ta en del av de pengarna till handläggningen. Det är styrningen av Migrationsverket som brister, inte att vi förlänger hemvisttiden i de fall som Sverigedemokraterna pratar om.