Herr talman! Det här är en fråga om människor som tog anställning och satte sina liv i fara för att sida vid sida med svenska kvinnor och män under svensk flagg bidra till att bekämpa talibanregimen. Om vi är överens om att talibanregimen är en av de mest fruktansvärda regimerna i världen förstår jag inte Sverigedemokraternas slutsats att de människor som riskerade sina liv med de soldater som var i Afghanistan på riksdagens uppdrag – Sveriges uppdrag – inte ska inkluderas i den grundprincip som brukar gälla. Den är att alla ska med när det värsta inträffar. Man lämnar inte någon kvar.
Anders Brännström, som är före detta arméchef, lyfter ett annat perspektiv – nämligen säkerheten för de soldater som Sverige skickar ut i framtiden. Han säger att vi måste kunna anställa de bästa tolkarna och medarbetarna. Det gäller ju att se till att svenska soldater – svenska kvinnor och män – som åker ut för att verkställa politiska beslut får de bästa förutsättningarna. Hur ska soldater som vi skickar ut i framtiden kunna se dessa nödvändiga lokalanställda tolkar och andra som man behöver för att utföra sina uppdrag i ögonen och säga ”Ni kan lita på oss. Vi lämnar er inte att dö”?
Så länge den här frågan inte är löst kan vi heller inte avsluta det här kapitlet. Det var ett fruktansvärt misslyckande att talibanerna kom tillbaka till makten. Det ville ingen; det hoppades ingen på. Men vi måste ta vårt moraliska ansvar. Det är ett moraliskt haveri att vi inte gör mer.