Herr talman! När det gäller frågan om hur
åklagarväsendet bäst skall organiseras anser vi i Ny
demokrati att det sunda förnuftets princip bör
gälla, dvs. man bör välja den organisationsform
som är mest ändamålsenlig, effektiv och minst
resurskrävande. Att åklagare skall koncentrera
sina insatser på sådana ärenden som kräver
åklagarkompetens är en självklarhet.
Åklagarrollen bör därför renodlas. Förslag som
kan leda till detta bör uppmuntras.
Herr talman! Beträffande åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning innebär detta att en
åklagare inte behöver åtala under vissa i lag angivna
speciella förutsättningar, trots att brott föreligger
och att åtal får ske. Det är alltså inte fråga om att
lägga ned en förundersökning eller att avskriva ett
ärende på grund av brist på bevis, dvs. att brott ej
styrkts.
Åtalsunderlåtelse bör komma till användning i
större utsträckning för att man skall kunna frigöra
resuser som kan användas för utredning och
beivrande av allvarlig brottslighet, t.ex. våldsbrott,
narkotikabrott och grova ekonomiska brott.
För närvarande finns det ett mycket stort antal
konkurser där man i många fall kan misstänka att
det har förekommit brottslighet. Dessutom sker det
en mycket oroande brottsutveckling med tydliga
internationella inslag och med allt grövre brott.
Ytterligare resurser kan generellt avsättas. Alltså
måste det göras prioriteringar. Befintliga resurser
måste användas på ett så effektivt sätt som möjligt.
Erfarenheten visar att risken för upptäckt och
lagföring sannolikt har stor brottsavhållande effekt
när det gäller organiserade eller kalkylerande
brottslingar som sysslar med att importera eller
sälja narkotika eller med annan brottslighet, där
den ekonomiska vinningen är det övergripande
motivet för verksamheten. Ökade åklagarresurser
för att bekämpa sådan allvarlig brottslighet kan
därför ha en preventiv effekt på eventuellt
brottsbenägna personer.
I statistiken över ärenden som avskrivits för att
brott inte är styrkt -- det rör sig om uppemot
100 000 per år -- döljs sannolikt en hel del fall där
åklagaren har valt åtalsunderlåtelse där
utredningen med bättre resurser i stället hade
kunnat drivas vidare.
Förundersökning kan också begränsas på ett annat
sätt. Skälet mot att införa
förundersökningsbegränsningsregler är närmast av
juridisk-teknisk art, eftersom det kan vara svårt att
genom författningsreglering bestämma hur en
övergripande prioritering på utredningsstadiet skall
ske i praktiken. Därför menar kritikerna mot för
sundersökningsbegränsningsregler att man i första
hand bör välja andra åtgärder.
I motion 810 anger Ny demokrati vilka olika
styrmedel för förändringar som bör vidtas. De
traditionella medlen räcker dock inte till om man
snabbt vill skapa bättre förutsättningar för
åklagarna att rikta in sig på den allvarliga
brottsligheten. Att staten anvisar ytterligare medel
eller uttrycker en viljeriktning för bekämpande av
viss brottslighet är en osäker metod som mestadels
inte ger önskat resultat, vilket praktiken visar.
Avkriminalisering av bagatellbrott, ökad
användning av summarisk straffprocess, ökad
användning av åtalsunderlåtelse och ändring av
brottsrekvisit och straffsatser är exempel på
metoder som kan vara effektiva och som skapar
utrymme för en bättre resursanvändning. För den
svenske åklagaren gäller absolut åtalsplikt.
Herr talman! Enligt Ny demokratis åsikt är det dags
för Sverige att anpassa sig till Europa och ersätta
den absoluta åtalsplikten med en relativ åtalsplikt.
Rättslikheten har ett uppenbart värde i sig, särskilt
i kampen mot internationell brottslighet.
Utgångsläget för närmandet till det gränslösa
Europa bör då vara ett införande av relativ
åtalsplikt, om inte särskilt starka skäl talar
däremot. Några tillräckligt starka motargument
finns faktiskt inte. Dessutom föreligger från
effektivitetssynpunkt uppenbara fördelar med
relativ åtalsplikt. En renodlad åklagarroll skapar
också goda förutsättningar för ett system med
relativ åtalsplikt. Med en relativ åtalsplikt har ju
målsäganden alltid möjlighet att föra talan om han
eller hon vill, så någon större risk för rättsförlust för
målsäganden borde i princip inte föreligga.
Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag därför bifall
till reservation 3.