Herr talman! Tycker man att något är viktigt ser man till att det är tillgängligt. Tycker man att något är viktigt för alla ser man till att det är tillgängligt för alla. Gör man inte det visar man i handling att man inte tycker att det är särskilt viktigt utan att det är okej att vissa inte har tillgång till det som andra ser som självklart.
Detta är sanningar som gäller alla områden, även kulturens. Egentligen skulle vi inte ha behövt diskutera fysisk tillgänglighet, inte på kulturområdet och inte på något annat område heller, om regeringen bara hade fått ändan ur vagnen och gjort något åt den utredning där remisstiden gick ut för 846 dagar sedan.
För 846 dagar sedan gick remisstiden ut för utredningen
Bortom fagert tal
som handlar om att göra bristande tillgänglighet till diskrimineringsgrund och att bygga bort otillgänglighet i hela samhället.
Detta finns inte med i det betänkande vi nu diskuterar, men jag säger detta för att det är skamligt att vi inte har kommit längre. År 2000 beslutade en enig riksdag att på tio års tid skulle otillgänglighet byggas bort i hela samhället. Vi har misslyckats med den ambitionen, och det är ett misslyckande som tyvärr fortfarande drabbar många människor.
Egentligen drabbar det oss alla. Vi har alla något funktionshinder, tror jag. Det är inte vi och de. Det är vi.
Mina funktionshinder är än så länge ganska hanterbara. Jag har lite ont i knäna ibland och kan inte springa, och så kan jag inte läsa utan läsglasögon. Det är inte så farligt.
Men om jag får leva lite längre och kanske bli lika gammal som min far, som dog när han var 89 år, kommer jag säkert att få större problem med rörlighet, större problem att utföra allt det som jag nu tycker är enkelt eller självklart.
Min pappa var väldigt glad för att det fanns hiss när han skulle hälsa på hemma hos någon. Men hemma hos min syster fanns det inte, och då fick han gå tre trappor utan hiss. Det hade han, som vanligtvis inte kunde förflytta sig utan rullator, jätteproblem med.
Så ser tillgänglighetsfrågorna ut. Det är inte vi och de, utan det är vi och vi. Alla tjänar på att tillgängligheten omfattar så många som möjligt.
Det är egentligen en syn på välfärd som jag tycker att vi borde anamma för hela kulturområdet. Alla ska få stöd och hjälp när de behöver det. Den som inte behöver kvalificerad vård just nu ska ändå vara med och betala för att den som behöver ska få det, i vetenskap om att den dag jag själv behöver det finns vården där.
Det är precis likadant med tillgängligheten på kulturområdet. Men funktionshindersperspektivet, som vi i Vänsterpartiet talar om och som finns med i reservation 1, som jag för övrigt yrkar bifall till, handlar inte bara om tillgänglighet. Det handlar inte bara om att man ska kunna ta del. Det handlar i minst lika stor utsträckning om att synliggöra funktionshindrades historia, funktionshindrades egen kultur och - som Gunilla Carlsson visade i talarstolen - vissa funktionshindrades egna språk. Till exempel är de dövas historia och språk osynliggjorda i stor utsträckning i vårt samhälle.
Det är inte rimligt att inte funktionshindrades erfarenheter, kunskaper och historia synliggörs på samma sätt som vi, efter lång kamp, har fått igenom att till exempel kvinnors historia i åtminstone hyfsat stor del synliggörs och det ses som självklart att regeringen lägger ett jämställdhetsperspektiv på olika uppdrag till myndigheter. Men funktionshindersperspektiv finns väldigt sällan med. Det borde vara lika självklart. När vi pratar om mångkultur och mångfald ska också funktionshindersperspektivet innefattas.
Så är det inte i dag. Därför är det tyvärr nödvändigt för mig att stå fast vid reservation 1, som lyfter fram betydelsen av att funktionshindersperspektivet får genomslag.
En annan del av betänkandet handlar om det som kallas kreativa näringar. Det är naturligtvis bra att man visar att det också finns ekonomisk vinning av kulturverksamheter och kulturellt skapande på många sätt. Det finns ett ekonomiskt mervärde i kultur - det är helt riktigt.
Men jag vill höja ett varnande finger. Ibland märker jag i debatten att diskussionen om kreativa näringar innebär att det blir bara den kultur som är lönsam ekonomiskt som man finner det värt att uppmärksamma. Men kultur är inte i första hand till för att göra ekonomisk vinning. Den kan göra det, och det är bra att vi synliggör att det görs, att den bidrar till exportintäkter genom musikexport och att det finns ekonomisk vinning med olika typer av kulturverksamhet. Visst, det är bra. Men kultur har ett värde även och kanske speciellt när det inte går att räkna hem den krona för krona.
Det handlar om den kultur som faktiskt måste få kosta, den kultur som berikar våra liv men inte nödvändigtvis syns i bruttonationalinkomsten.
Därför vill jag - utan att ha någon reservation i frågan - ändå lyfta att perspektivet på kreativa näringar måste vara detta: Det är bra att det finns kulturverksamhet som ger inkomster, men kultur får aldrig reduceras till att enbart handla om det. Alla kulturarbetare ska inte bli företagare. Det är inte ett rimligt synsätt att all kultur ska kunna kommersialiseras. Mycket av det vi själva upplever att vi har glädje av i form av konst och kultur i samhället måste få kosta.
All kultur kan inte och ska inte kommersialiseras - det är min fasta övertygelse.