Herr talman! Leif Björnlod gav oss en snabb exposé. Utskottet hade denna gång inte förutsett att vi skulle debattera detta betänkande. För oss är detta väl kända ståndpunkter, och det gäller också Miljöpartiets synpunkter i den här frågan. Vi har debatterat detta här i kammaren vid tidigare tillfällen.
Man kan kanske tycka att konstitutionsutskottet har gjort det lite enkelt för sig. Den här gången hänvisar vi till vad arbetsmarknadsutskottet säger. Men det är korrekt att göra så, för naturligtvis är det centralt hur arbetsmarknadens parter ställer sig i den här frågan. Det har vi också framhållit vid tidigare debatter i den här frågan.
I utskottet har vi i den historiska tid som vi lever i haft erfarenhet av att förändra helgdagarna. För ett år sedan fattade vi ju beslut om att göra 6 juni, nationaldagen, till helgdag. Det var en lång, komplicerad och svår process med många att ta hänsyn till, inte minst arbetsmarknadens parter.
Nu har frågan och tanken väckts. Det finns ingen bred eller djup samhällsdebatt i denna fråga eller något tryck från de djupa folklagren. Om utvecklingen ska gå i Miljöpartiets riktning lär det nog få processas en bra tid. Det är också vad arbetsmarknadsutskottet säger.
En del av det Leif Björnlod säger kan jag instämma i. Vi lever i ett mångkulturellt land, och det är vi stolta och glada över. Men inte desto mindre är vår tradition och kultur byggd på fundamentet av den kristna tron och den kristna utvecklingen. Det ska vi inte förneka eller bortse från.
Redan i dag har jag hört om skolor och arbetsplatser som, utan att göra något problem av saken, möter och accepterar behovet av ett flexibelt uttag av ledighet för att människor ska få fira sina högtidsdagar. Jag tycker att det är en utmärkt början på en utveckling som vi ännu inte vet hur långt den leder eller hur den ska äga rum.
Jag är helt tillfreds med utskottets ställningstagande, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i dess helhet och avslag på reservationerna.