Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka för det svar Ulf Holm fått av ministern. Dessvärre är jag varken nöjd eller överraskad av svaret. Jämställdhetsministern talar ofta varmt om sina ambitioner om ett jämställt samhälle. Hon står bakom riksdagens antagna jämställdhetsmål, en jämn fördelning av makt och inflytande. Dessvärre finns det en diskrepans mellan ministerns visioner och handlingar. Dessutom tror jag att det finns en grundläggande skillnad mellan Miljöpartiets och alliansens jämställdhetspolitik, vilket tydligt framkommer i ministerns svar på interpellationen.
Ministern tror inte på att det finns strukturer i samhället som gynnar män. Ministerns svar på frågan om hon ska ta initiativ för att få en jämn könsfördelning i svenska bolagsstyrelser leder inte till någon förändring. Dessutom har ministern under sina åtta månader i ämbetet inte presenterat ett enda konkret jämställdhetspolitiskt förslag som syftar till att förändra de strukturella och ojämlika maktförhållandena mellan kvinnor och män.
Historiskt sett har män och kvinnor levt i skilda världar. Givetvis är det ingen naturlag att könen ska vara åtskilda, men att vi har ett samhälle som till stor del är könssegregerat beror just på de strukturer, det vill säga normer och regler, som finns i samhället och som vi alla är med och upprätthåller, både män och kvinnor. Det handlar om en könsmaktsstruktur som hindrar kvinnor från att på samma villkor som män uppnå sina mål. Eftersom vi själva upprätthåller den kan vi tillsammans också förändra den om vi bara vill. Men det kräver medvetenhet, och det kräver att jämställdheten integreras i alla beslut så att normen förändras. Åtgärder som endast riktas mot kvinnor innebär inte att vi når målet, nämligen ett samhälle där könet verkligen inte har betydelse för människors livsval.
Att Sverige är världens mest jämställda land enligt Världsekonomiskt forum beror naturligtvis på att vi bedrivit ett aktivt arbete på många plan och i många år. Trots det fick Sverige 2001 internationell kritik av FN-organet Cedaw. Kommittén riktade kritik mot lönegapet mellan kvinnor och män samt mot att Sverige har få kvinnor på ledande positioner i näringslivet.
År 2002 utfärdade den dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg sitt hot om kvotering. Hon sade då att om företagen inte når målet 25 procent kvinnor i sina styrelser 2004 måste vi införa kvotering. Sedan dess har frågan uppmärksammats i samhället, vilket bidragit till att andelen kvinnor i styrelser ökat. Trots det har vi i dag, 2007, inte lyckats uppnå målet 25 procent. Att detta skulle bero på att Sverige, där kvinnor i högre utsträckning än män har akademisk examen, saknar kompetenta kvinnor låter fullständigt absurt. Att detta skulle bero på att kvinnor inte kan kombinera arbete och familjeliv är också felaktigt.
Hur många kvinnor tror ministern att det finns i Sverige som tackar nej till en ledande position för att hon har barn eller måste städa hemma? Förskolor och städfirmor har funnits de senaste trettio åren. Ministern kan väl inte på allvar tro att jämställdhetsbonus, hushållsnära tjänster och borttagande av stopplag kommer att bidra till att fler kvinnor får ledande positioner i företag.
Om näringslivet inte lyckats uppnå målet om 25 procent under de senaste åren, vad är det som talar för att så kommer att ske under de närmast kommande åren utan att åtgärder vidtas?