Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det är uppenbart att vi till stora delar har samma syn på bilden av problemen i Myanmar/Burma. Vi kan notera att detta är en del av världen som präglas av instabilitet och oroliga förhållanden. Nationen Myanmar/Burma har sedan många år tillbaka levt med en militärregim som inte skyr några medel när det gäller att kväsa oppositionen och hålla tillbaka yttrandefrihet och politisk demokrati och inte heller när det gäller människors rätt till en social välfärd.
Jag noterar att svaret säger ungefär det som man kan förvänta sig, vilket i det här fallet är bra. Sverige agerar i FN genom att försöka lyfta fram frågan i dialog med andra till FN:s säkerhetsråd. Sverige försöker också förmå EU att göra vad EU kan. Man agerar även i andra internationella sammanhang. På det viset är svaret både klargörande och välkommet. Jag har ändå några uppföljande frågor.
Utrikesministern nämner i svaret att det finns stater som motsätter sig att man för upp frågan i FN:s säkerhetsråd. Vilka länder är det? Vilka argument har dessa länder? Det är intressanta frågor att få svar på för att veta vilket motstånd man har att bryta ned.
Utrikesministern nämner vidare att det är viktigt med flera olika åtgärder och initiativ. Det gäller förutom FN och genom EU även Aseanländerna och att där sätta politisk tryck på Burma/Myanmar. Det handlar också, vilket nämns i interpellationen, om att möta de akuta behoven hos den hårt drabbade burmesiska befolkningen - flyktingarna som lever i och utanför landet. Vilka ytterligare insatser kan man tänka sig? Den frågan vill jag gärna att utrikesministern utvecklar under några minuters tid.
För att spara kammarens tid ska jag själv inte återupprepa den historiska genomgång som jag gör i interpellationen av situationen. Den finns där att läsa för den som så önskar. Eftersom vi tycks vara överens om både historieskrivningen och om den dagsaktuella situationen så tycker jag att vi ägnar den här tiden åt att se vad vi faktiskt kan åstadkomma.