Fru talman! Lagutskottet har enats om en
skuldsaneringslag eller, som man skulle kunna
uttrycka det, en liten fallskärm för den vanliga
människan, som utan egen förskyllan råkat i
ekonomiska svårigheter, som hon inte själv kan
klara ut, även om hon skulle hålla på att betala hela
livet ut.
Behovet av en skuldsaneringslag är tyvärr ganska
stort. Vi har ett 80-tal bakom oss då allt fler föll
inför frestelsen att falla inför slipade
försäljningsargument och göra olika inköp.
Fastigheter och kapitalvaror förvärvades med stor
belåning och höga räntor och blev fallet för många
människor. När vi nu är inne i en lågkonjunktur
möts man av arbetslöshet, ändrade räntor och
slopade möjligheter till ränteavdrag vid sidan av
oförutsedda händelser på det personliga planet.
Det är således nödvändigt att inse behovet av en lag
som hjälper människor som hamnat i denna
situation.
Regeringen beslöt förra året på initiativ av
civilminister Inger Davidson om en
försöksverksamhet med frivillig skuldsanering i
Stockholm och Skellefteå. Målsättningen var att
verksamheten skulle pågå ungefär två år, men
eftersom propositionen nu har kommit har
projektet lagts ned.
Fru talman! Behovet av en skuldsaneringslag är
stort. Den behövs inte bara för att hjälpa
människor ur ekonomisk ruin. Det är också fråga
om en persons sociala situation. En dylik situation
påverkar hela det sociala livet. Det måste vara
nedbrytande att konstatera sin insolventa situation.
I en dylik situation är det näst intill omöjligt att repa
mod och förhandla om en sanering av skulderna
med långivaren. Jag tror inte att det finns någon
som missunnar en medmänniska att bli kvitt sina
skulder oavsett om det sker med hjälp av
skuldsaneringslagen eller genom ett eget initiativ
till återbetalning.
Låt mig ta ett litet exempel på behovet av en
skuldsaningslag. Kanske, eller förhoppningsvis,
kommer man inte att behöva utnyttja lagens
fördelar till så stor grad i framtiden. Men i det
projekt jag nämnde i Stockholm och Skellefteå var
antalet ärenden 314 under nio månader. Av dessa
bedömdes 35 % av hushållen vara i behov av
nedskrivning av sina skulder. Ur statistiken kan
man finna att nära hälften av de hjälpsökande var
ensamstående utan barn. Bland dem var något fler
män än kvinnor. Hushållens samlade skulder
uppgick till 83 miljoner kronor. Det ger en
genomsnittsskuld på ca 280 000 kr. Men
skillnaderna var stora, från några tusen kronor till
flera miljoner kronor. Många av dessa personer
hade satsat på villor när räntorna och priserna var
höga, och därefter kom arbetslösheten.
Fru talman! Oavsett om det rör sig om mycket eller
litet pengar, så vill jag än en gång belysa den sociala
biten. Det är oerhört viktigt att vi hjälper
människor från att inte komma in i en personlig kris
på grund av alltför höga skulder. Dessa negativa
effekter kan få ännu större och ännu mer förödande
konsekvenser, med påföljande kostnader för
samhället.
Som kristdemokrat vill jag tacksamt notera
utskottets behandling av frågan med tanke på dessa
aspekter. Vi kan konstatera att människan kommer
i fokus. Vi kan tillsammans lyfta en hel familj eller
en individ ur ett låneträsk som de ofrivilligt hamnat
i. Det känns skönt att det finns en möjlighet för
vanliga människor i behov av nödlandning att få
landa mjukt. Det får inte bara vara
höginkomsttagare som kan förse sig med en rejäl
fallskärm som ofta utlöses utan att de har varit
förtjänta av den. Det är på den ekonomiskt sett
lägre nivån som skuldsaneringslagen behövs och
kommer att göra nytta.
Det är inte nödvändigt att gå in på den tekniska
biten. Den finns i betänkandet och har på ett
mycket förtjänstfullt sätt redan vidrörts av dels
Bengt Kronblad, dels Bengt Harding Olson.
Vi kristdemokrater anser det vara viktigt att man
får hjälp med att revidera sin ekonomi. Det är
viktigt enligt vårt sätt att se på den personliga
ekonomin. Den skall skötas av oss själva, men vid
behov skall det finnas hjälp och stöd.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag helt kort nämna
vad reformen eventuellt kommer att kosta. Initialt
är det naturligt att det blir vissa kostnader. Det är
självklart. Men på sikt tror jag att den eventuella
årliga kostnaden utgör en riktig investerad
satsning. Den satsningen kommer att ge lägre
kostnader på andra konton, såsom mindre arbete
för kronofogdemyndighet, socialtjänst, sjuk- och
psykvård osv. Det som är viktigast är, när allt
kommer omkring, människan som kan komma
tillbaka till ett vanligt och värdigt liv igen.
Jag ser med tacksamhet på utskottets behandling av
ärendet i detta betänkande.