Fru talman! Äntligen har vi kommit fram till ett
riksdagsbeslut om skuldsanering för
privatpersoner. De gångna årens köp- och kredityra
har ju drabbat många. Privatpersoner, företag och
banker har drabbats. Bankerna fick sin
saneringsmöjlighet genom Bankakuten. Nu gäller
frågan privatpersoner som är ohjälpligt fast i
skuldfällan. Det är där skuldsaneringslagen
kommer in.
Lagens huvuddrag är, som vi redan har hört: Den
grundläggande utgångspunkten är att om
gäldenären är så skuldsatt att han inte kan betala
inom överskådlig tid införs en möjlighet till
skuldsanering. Den här skuldsaneringen innebär
oftast en större eller mindre nedskrivning av de
skulder som en person har -- men under vissa
bestämda förutsättningar.
En saneringsplan måste upprättas för att fastställa
betalningsförmågan och som regel en bedömning
under en period av fem år framåt. Då skall
gäldenären betala så mycket som maximalt är
möjligt sedan pengar, medel, undantagits för
existensminimum.
Det här saneringsförfarandet skall, som redan har
omnämnts, i första hand genomföras av den
enskilde gäldenären med hjälp av kommunal
budgetrådgivare. I andra hand får ett komplett
saneringsförslag upprättas genom
kronofogdemyndigheten. I tredje hand -- om man
inte kan komma överens, om det blir oenighet trots
detta mellan parterna -- kan, och får, ärendet
avgöras vid domstol.
Jag tycker att det är angeläget att redan nu ge ett
klart besked: Alla får inte bli sanerade från alla
skulder. Det här lagförslaget kan lätt väcka falska
förhoppningar. Jag vill meddela det redan nu för att
undvika något sådant.
I varje enskilt fall måste det göras en
skälighetsbedömning av en mängd olika faktorer.
Det gäller hur skulderna har uppkommit, vad det
är för skulder, när skulderna har uppkommit osv. I
botten ligger att vi måste beakta den allmänna
betalningsmoralen. I klartext betyder det att vi inte
kan sanera skulder hur som helst för ett antal
människor. Då undrar kanske resten av
gäldenärerna: Varför skall jag betala mina skulder?
På det viset kommer man att undergräva den totala
betalningsmoralen i samhället. Där går den yttre
gränsen.
Men av dem som beviljas skuldsanering krävs det,
som jag har sagt, vissa uppoffringar. Det gäller att
leva på existensminimum. Det gäller att fullfölja
betalningsplanen, som regel under fem år.
Men uppoffringen följs av en rejäl belöning,
nämligen att man då blir fri från den skuldfälla som
har fjättrat en under många år. Framtiden kan
därmed bli ljusare för dessa människor.
Så här är lagen konstruerad, men skuldsanering
måste också fungera i verkligheten. Det kräver
förutom gäldenärens aktiva medverkan en god vilja
från alla andra inblandade för att gäldenären skall
komma ur skuldfällan. Det måste göras nödvändiga
satsningar från statliga och kommunala
myndigheter, från långivare -- framför allt
bankerna -- och från andra borgenärer.
För att skuldsaneringen skall kunna fungera i
verkligheten är jag övertygad om att man måste
skapa särskilda ''skuldsaneringsfunktioner''
framför allt inom socialförvaltningen, inom banker
och vid kronofogdemyndigheterna. Samverkan
mellan de här tre instanserna är nödvändig om
skuldsaneringen skall fungera.
I centrum för hela skuldsaneringsförfarandet står
kronofogdemyndigheten som bär ett stort ansvar
för att det hela skall fungera. Vi har all anledning
att tro att den kommer att bära detta ansvar med
stor framgång men inte utan ansträngning, det skall
vi vara klara över. Jag känner till att man på
Riksskatteverket, under vilket exekutionsväsendet
sorterar, är i full färd med att se till att kunna fylla
just den centrala funktion som
kronofogdemyndigheterna måste ha inom
skuldsaneringsverksamheten.
Fru talman! Kontinuerlig uppföljning av
lagstiftning är alltid viktig. Här finns det ett särskilt
stort behov av att man ingående följer lagen och
dess tillämpning redan från början.
Regeringsförslaget är visserligen en bra produkt på
ett svårt område och ligger helt i linje med
lagutskottets beställning.
Men skuldsaneringslagen är också något av en ny
rättslig figur med flera rättsliga innovationer, både
regelmässigt och organisatoriskt. Detta gäller
särskilt det som man kan kalla för
kvarboendemöjligheten, alltså möjligheten att
kunna bo kvar i sitt hus och framför allt i sin
bostadsrätt, efter en skuldsanering.
Kvarboendemöjligheten bygger på något som man
kan kalla för simulerad exekutiv försäljning. Det är
omöjligt att här gå in i detalj på exakt vad detta
betyder, men det betyder att det görs en exekutiv
försäljning på låtsas och så får den boende bo kvar.
Detta är en synnerligen stor rättslig innovation, och
den kräver extra uppmärksamhet. Det blir särskilt
viktigt att följa upp de första rättsfallen som dyker
upp hos kronofogdemyndigheten och domstolen.
De rättsfallen får särskilt stor betydelse och blir
styrande för rättstillämpningen.
Till slut vill jag framföra en stark vädjan till alla
berörda. Hjälp till att skapa en väl fungerande
skuldsanering! För denna vädjan föreligger flera
motiv, både mänskliga -- som man lätt inser -- och
ekonomiska. De nu aktuella människorna sitter
ohjälpligt fast i skuldfällan. Om vi lagstiftare
släpper ut dessa människor ur skuldfällan är det
både en mänsklig framgång och en ekonomisk
fördel. Det uppkommer nämligen en
samhällsekonomisk vinst också. Det kan vara
tryggt för dem som bara mäter allting i pengar att
veta att det faktiskt också finns en
samhällekonomisk vinst.
Avslutningsvis finns det all anledning att fastslå att
detta lagstiftningsarbete är en stor framgång för
lagutskottet. Utskottet har envist och delvis i
motvind drivit frågan, men har även fått
parlamentets stora stöd när det har behövts. Nu
framlägger utskottet ett enhälligt förslag. Det
enhälliga förslaget inkluderar även Bengt
Kronblad.
Fru talman! Min hemställan är enkel och klar. Jag
yrkar bifall till lagutskottets hemställan.