Herr talman! Vi har talat om fiskeripolitiken, och jag skulle vilja tala om dem som det handlar om, fiskarna som simmar i havet.
Många av de undersökningar som görs för att se vilka fiskar man ska fiska och när, var och hur görs i form av åldersbestämning. Det görs genom att man tar ut otoliterna, hörselstenarna, som finns i huvudet på fisken. Vi har också sådana, men våra är lite för mjuka och för små för att man genom dem ska kunna se hur gamla vi är. På torskar och andra fiskar finns de kvar. De består av ungefär samma material som våra tänder, emalj, och finns kvar länge.
Medeltorsken som Amerikas urinvånare åt för 400-500 år sedan var 140 centimeter. Medeltorsken som landades på Göteborgs fiskeaktion runt förra sekelskiftet, alltså 1900, var 110 centimeter. I dag har vi ett minimimått på torsk som varierar, beroende på var i Sverige man är, från 30 till 35 centimeter. Vi fiskar alltså upp torskar som inte ens har hunnit bli könsmogna. En förstfödande torskhona lägger ungefär 50 000 ägg. En fullvuxen torskhona i sina bästa år lägger kanske 5 miljoner ägg. Det är viktigt att vi har kvar kapitala djur även i havet.
Det säger sig självt att något är fel när vi har en längdfördelning på fisk där nästan ingen fisk är över 45 centimeter, det på en art som kan bli 2 meter. Torsken är dessutom inte den enda fiskart där det har gått utför. 25 av Sveriges 120 marina fiskarter, alltså en femtedel, är rödlistade. Två av dem är redan nationellt utdöda, fem akut hotade och många starkt hotade. Framför allt är det de långlivade arterna som tar stryk.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Fiskeripolitik
Många av våra djur i havet blir långlivade, vilket man kanske inte tänker på. En ko kan föda en kalv när hon är ett eller två år. En pigghaj blir inte könsmogen förrän hon är 22 år gammal, och den har en av djurvärldens längsta dräktigheter på ungefär 22 månader. Den föder 3-10 levande ungar, som redan när de föds kan fastna i trålen. När man väl börjar fiska på dessa arter måste det därför ske med varsamhet, för det tar lång tid innan de ersätter sig själva. Då är det inte konstigt att den art som förut var vår vanligaste hajart, pigghajen, nu bara finns kvar i 1-2 procent av ursprungsbeståndet.
Jag hade egentligen inte tänkt tala så mycket om ål i dag, men med tanke på dagens debatt måste vi ha lite ålbiologi. Alla europeiska ålar, Anguilla anguilla, föds i Sargassohavet utanför Kubas kust och flyter med strömmarna över till Europas och norra Afrikas kuster. Den resan tar ungefär två år. Sedan lever de längs kusterna, chillar lite som ungdomar tills de kommer på att de ska bli stora och se vad som händer inne i landet. De simmar in i sötvattendrag - floder, älvar, åar - där de lever i 20-30 år för att sedan simma tillbaka till havet. Därefter ska de företa hela resan över Atlanten tillbaka till Sargassohavet, träffa en partner, para sig och dö.
Det finns bara ett bestånd av den europeiska ålen. Det betyder att en ål som hittas i Hornavan i Sverige kan vara syster eller bror till en ål som hittas i en brunn i Mauretanien. Nu har vi ungefär 1 procent kvar av vårt ålbestånd. De ålar vi fiskar kom hit för 20-30 år sedan. Nu har vi nästan ingen invandring av ål kvar, det vill säga av den glasål som kommer med strömmarna. Det är den som har minskat. Därför måste vi sätta in alla till buds stående medel för att stoppa minskningen.
Man kan inte ställa fisket och vattenkraften mot varandra. Båda sakerna måste finnas. Fiskeriverket gjorde en undersökning 2009. Det framkom att om vi då stoppade all mänsklig påverkan på ål skulle det ta 80 år innan vi hade någorlunda restaurerade bestånd. All mänsklig påverkan innebär fiske, vattenkraft, elledningar och annat i havet. Därför tycker jag inte att man kan säga så mycket annat än att alla de åtgärder som vidtas för att bevara ålen är mycket viktiga.
Vi kan jämföra med torsken. Om torsken kollapsar i till exempel Kattegatt finns det fortfarande andra torskbestånd. Torsken som art är inte utrotad. Den finns i Berings sund och på många andra ställen i Atlanten. Men om ålen kollapsar finns det ingen ål kvar. Då är den borta från jordens yta, utrotad tillsammans med dronten och andra.
Det är därför viktigt att vi förvaltar de gemensamma resurserna varsamt. Fiskeripolitiken och överenskommelsen om förvaltning har inte alltid varit korrekt behandlad. Man kan nog säga att den varit styvmoderligt behandlad. När Miljöpartiet 2002 gick ut i valrörelsen och krävde torskfiskestopp var det nog många som undrade vad vi var för tomtar. Fisk finns det gott om, och om det inte finns är det inte vårt problem utan EU:s.
Vi hade rätt. År efter år hade man skattat bestånden mycket mer än de tålde. Forskarna i Vetenskapsrådet, alltså Internationella havsforskningsrådet Ices, hade sagt det, men politiken hade hela tiden beslutat någonting annat. Trots väl underbyggda siffror, kurvor som pekade nedåt, blev forskarna överkörda när EU:s länder gjorde upp om fiskekvoterna. Det fanns bevis från Kanada och Great Banks i New Foundland på att torskfisken hade kollapsat, men det gjordes ingenting.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Fiskeripolitik
Sedan dess har det hänt något. Under förra mandatperioden lyftes fisket högt upp på dagordningen i EU-parlamentet. Arbetet med att reformera EU:s hela fiskepolitik påbörjades, och avgörande beslut togs. Den 1 januari 2014 började den nya fiskeripolitiken att gälla, och den ska vara helt sjösatt år 2020. Den går ut på att inget bestånd ska skattas hårdare än vad beståndet klarar av. Vi ska alltså fiska på räntan, inte på kapitalet. De fiskar som kan göra nya fiskar måste vara kvar i havet för att vi ska få ett hållbart fiske. Annars går det nedåt igen. Fiskeridödligheten, alltså hur mycket av bestånden vi kan få upp, måste anpassas efter hur bestånden ser ut.
Vidare är det förbjudet att dumpa fisk över bord. Det gäller även annat som man får upp. Också det ska vara helt sjösatt år 2020. Fiskare som fiskar med hållbara metoder ska få företräde, och fiskeavtal med andra länder, till exempel Västsahara, får inte konkurrera med det inhemska fisket.
Sverige fick ett brett parlamentariskt stöd. Vi har tidigare hört Eskil Erlandsson säga att Sverige var ledande i det hela, vilket stämmer, och jag tror att vi alla kan ge Isabella Lövin kredd för att vi nu faktiskt har en hållbar fiskeripolitik på plats.
Men det gäller att slå vakt om det system som vi nu har sjösatt, och där har Sverige en otroligt viktig roll. För trots alla vackra ord om hållbart fiske anar man nu tendenser till att det här nallas i kanten. Vi kan inte tillåta att det sliras på målet, för då blir det inte en hållbar fiskeripolitik. I artikel 2 i grundförordningen står det klart och tydligt att vi ska återställa och bevara populationen av fiskbestånd över biomassanivåer som kan ge maximal hållbar avkastning.
Fiskeridödligheten, alltså hur mycket vi får fiska upp, måste anpassas därefter. Vi får bara fiska på räntan, och för att vara på den säkra sidan bör vi ta en viss höjd. Vi måste alltså ligga över MSY, som det heter på fiskespråk, det vill säga över den gemensamt hållbara avkastningen - inte på MSY, utan över. Det har vi gemensamt beslutat, och det är så det sker i länder med god förvaltning: Nya Zeeland, Australien och USA.
Tyvärr ser vi nu en glidning av tolkningen av det här målet för fiskeripolitiken. Man nämner själva fiskeridödligheten som ett mål i sig. Det är olyckligt, eftersom det är ett ögonblicksvärde. Det ger bara 50 procents chans att man faktiskt har den biomassanivå som man behöver för ett maximalt hållbart utnyttjande.
Därför är det nu oerhört viktigt att det blir rätt i de förvaltningsplaner som håller på att utarbetas och som man beslutar om varje år. De är basen för vad man får fånga. Vi måste sätta mål för fiskeridödlighet, så att det är över MSY. Där har Sverige en otroligt viktig roll att spela.
Jag tror och hoppas att vi har en gemensam syn på detta från utskottets sida, att vi ser till att Sverige står upp för att tolka EU:s fiskeripolitik på det sätt som det var tänkt för ett hållbart fiske och inte tolererar avstyckningar och vantolkningar. Det är jätteviktigt att det här blir rätt. Annars kommer EU:s fiskeministrar att fortsätta att varje år i december sätta fiskekvoter som successivt urholkar våra bestånd.
Dessutom finns det ett stort ekonomiskt incitament att inte ta ut för mycket. Vi i Sverige måste föra den här diskussionen i rådet och hela tiden slå vakt om artikel 2 och att det ska vara en fiskeridödlighet över MSY. Det har vi gjort hittills med gemensamma krafter, och jag hoppas och tror att vi ska göra det i fortsättningen också.