Fru talman! För inte så väldigt länge sedan var jag
uppe i en debatt med biståndsministern här och de-
batterade enbart Aralsjön. Vi var väl inte då - åtmin-
stone inte jag, och jag tror inte han heller - särskilt
nöjda med den situation som i dag råder kring Aral-
sjön. De insatser som där är gjorda är naturligtvis
oerhört viktiga och angelägna, men detta land, detta
område, denna del av världen är ju så ofantligt stor, så
det känns som om våra insatser nästan skulle drunkna
i allt det som behöver göras. Därför blev jag väldigt
glad när utrikesministern sade att EU hade gjort en
handlingsplan. Det är sällan man hör talas om en
gemensam handlingsplan i de här områdena för att
arbeta mot en gemensam sak. Nu gällde det narkoti-
kafrågan, som jag uppfattade det, och det tycker jag
är jättebra och mycket positivt. Mer av de här gemen-
samma aktiviteterna skulle jag personligen vilja se i
just de här områdena, som ju är nästan som en
kokande kittel med oerhört mycket problem.
Jag måste säga att jag inte blev sådär väldigt glad
och nöjd över svaret på vattenfrågan. Aralsjön nämn-
des, och den tycker jag inte är ett bra exempel i sam-
manhanget. Hur man än har satsat där har det bara
blivit sämre och sämre fastän man gör många olika
insatser. Men något påtagligt resultat, dvs. att miljön,
situationen för människorna runt sjön och själva sjön
har blivit bättre, har jag aldrig hört eller sett.
Jag brukar i många olika sammanhang ta upp
bristen på samordning mellan olika insatser, både när
det gäller nationella och internationella organisatio-
ners arbete och att det är svårt att se något resultat av
gjorda insatser eftersom det saknas heltäckande pla-
ner och målsättningar med mitt sätt att se. Då undrar
jag om det finns några gemensamma planer, mer än
den som nämndes, för hur man kan arbeta för att få
hela detta stora område på fötter igen, helst som fun-
gerande demokratier.
Sedan vill jag säga någonting om den svenska in-
satsen när det gäller narkotikaproduktion och smugg-
ling. Det är naturligtvis viktigt att få stopp på den här
produktionen. Det kan man göra på många olika sätt,
inte minst genom att stimulera till alternativ produk-
tion på jordbruksområdet. I första hand bör man ha
det egna landets marknad i åtanke, men det måste
också ges möjligheter till export av jordbrukspro-
dukter med gynnsamma villkor, förutsatt att produk-
tionen håller sådan kvalitet att det går att hitta köpare
utanför den egna regionen. Den alternativa produk-
tionen måste också vara ekonomiskt bärkraftig för
den enskilde jordbrukaren. Har Sverige möjlighet att
gå in och mer direkt hjälpa till med den här typen av
projekt också, eller sker det kanske redan, och kan det
komma att bli aktuellt i framtiden om det inte redan
finns?
Till sist skulle jag vilja framföra en personlig re-
flexion till utrikesministern. Under den gångna man-
datperioden har utrikesministern och jag haft tillfälle
att mötas i åtskilliga interpellationsdebatter och fråge-
stunder, ofta i debatter om komplicerade internatio-
nella frågor som egentligen kräver mer tid än vad
debatterna givit tid till. Det har gällt Balkan, assyri-
er/syrianer, mänskliga rättigheter och nu Centralasi-
en. Även om vi inte alltid har varit överens har de-
batterna alltid varit konstruktiva och intressanta. Jag
vill därför passa på och tacka utrikesministern för den
mandatperiod som nu närmar sig sitt slut och de åt-
minstone för mig intressanta stunder som vi har haft
möjlighet att ventilera olika frågor. Tack!