Fru talman och utrikesminister Anna Lindh! Jag
är tacksam för de svar som jag har fått på en del av
mina frågor. Jag ser - och jag hade inte heller för-
väntat mig något annat - att vi har en gemensam syn
på vad som har hänt och på vikten av att den här
frågan inte får dö, att det inte får bli tyst omkring den,
utan att man på något sätt måste hålla frågan levande.
Ibland grips man ju nästan av panik när man ser
hur enskilda människor förföljs och trakasseras i
världen, och man tycker att det finns så lite man kan
göra åt det, men på något sätt får man inte ge sig, utan
det är alldeles nödvändigt att fortsätta.
Iran är ett land där mänskliga rättigheter ständigt
kränks och förtrycks. Sedan 1997, när Khatami tog
över och vi alla hoppades att det skulle bli bättre, har
ändå mer än 300 människor avrättats. Man fortsätter
också att stena människor till döds. Ett tiotal har ste-
nats till döds. Det är ett barbari som för oss är full-
komligt otänkbart. Ett trettiotal oliktänkande har
mördats utanför Irans gränser. Det verkar inte vara
något stopp på detta, utan förföljelserna av oliktän-
kande av olika slag fortsätter med oförminskad kraft i
Iran enligt mångas bedömning. Vi vet också att Iran
ligger bakom terroraktioner i Mellanöstern, och att
man fruktar för att man i Iran håller på att utveckla
missiler som kan vara ett hot mot grannländerna i
Mellanöstern.
Anklagelserna för spioneri har ju inte på något
sätt styrkts. Det som är mycket allvarligt i samman-
hanget är att om man är anklagad för spioneri och blir
dömd enligt dessa anklagelser så är risken för döds-
straff överhängande. Därför måste någonting ske
innan detta hinner hända.
Det jag kan förstå är att Sverige här har agerat bå-
de bilateralt, i EU och via FN. På sätt och vis ser jag
kanske min sista fråga som den utväg som inte har
utnyttjats tillräckligt effektivt. Åtminstone har detta
inte varit hörbart och synbart. Det handlar om hur den
svenska regeringen, och för den delen gärna också
EU, skulle kunna använda sitt inflytande i muslimska
länder för att förmå dem att agera gentemot Iran i den
här människorättsfrågan.
När resolutionen antogs i FN den 18 november
var det 60 mot 41. Det var alltså 41 som sade nej och
inte ville vara med och fördöma kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna i Iran. Bland dessa fanns en
hel del muslimska länder, och de fanns också med
bland de över 50 länder - 53 tror jag det var - som
inte tog ställning utan avstod från att rösta. Det här
tycker jag är mycket allvarligt.
EU och inte minst Sverige har en dialog med län-
derna i Mellanöstern. Vi har ett gott förhållande till
dem, vilket jag är glad över, men vi måste också
kunna utnyttja detta förhållande för att åstadkomma
någonting i en sådan här allvarlig fråga. Vi måste
göra klart för dem att ska vi vara med och hjälpa till
med deras utveckling, vilket vi gärna vill, måste vi
också ställa krav på dem att de ställer upp för mänsk-
liga rättigheter. Här har vi ett klart övertramp på
mänskliga rättigheter, och jag vill fråga utrikesmi-
nistern: Vad tänker man från Sverige göra för att dra
in de muslimska länderna i den här dialogen och för
att få dem att kräva av Iran att någonting händer i den
här frågan?