Herr talman! När det gäller lagringstiden kom det i den här diskussionen fram exempel på hur företag har lagrat väldigt personlig information, vem man har ringt, vart man har rest och så vidare, under oerhört lång tid. Jag tycker bara att det är bra att man slutar med det.
När det gäller att bekämpa den grova brottsligheten, där det är befogat att lämna ut den här typen av väldigt integritetskopplad information, ska det här datalagringsdirektivet komma på plats. Det handlar om att den informationen då ska finnas åtskild från annan information och att man inte får använda den för någonting annat än just för att bekämpa grov brottslighet. Man ska inte kunna använda den till annat. Men då behöver man ha båda delarna på plats.
När det gäller ansvar kan man vända på steken. Det är ju inte så att en Internetleverantör i alla lägen ska vara oansvarig för vad som sker. De här domarna ska överprövas i nästa instans. Dessutom handlar det inte bara om att de i största allmänhet hålls ansvariga för något som har skett utanför deras kontroll, utan man har gjort bedömningen att de har varit betydligt mer aktiva.
Detta är någonting som jag tror att det är väldigt svårt att skriva en exakt lagstiftning om, på samma sätt som när det gäller väldigt mycket annat. Det måste ske en utveckling av rättspraxis, och det hoppas jag kommer fram.
Som det är nu är det klart genomgånget att det i normalfallet inte föreligger något som helst ansvar, utan det krävs, som det heter, subjektiva rekvisit, att man på ett mer handfast sätt faktiskt har varit inblandad i att främja det här. Det kan säkert Johan Linander utveckla på ett betydligt bättre sätt. Men det har ju sina paralleller till när man kan hållas ansvarig för medhjälp i en hel rad andra typer av situationer.