Herr talman! Det är inte första gången en regering säger att vuxenutbildning alltid hänger ihop med hur konjunkturen i arbetslivet ser ut. Också framtida regeringar kommer att säga det. När det finns många jobb ska människor vara i arbete. Då ska vi inte låsa in dem i vuxenutbildning. När människor varslas och blir arbetslösa måste det finnas en vuxenutbildning som fångar upp dem i fortbildning, ombildning eller komplettering av tidigare utbildningar för att kunna gå vidare till en högre utbildning. Det är precis så regeringen har jobbat.
Med tanke på hur konjunkturen ser ut satsar regeringen i dag mer pengar än när vi tog över 2006. Då var det förmodligen bättre tider ekonomiskt, innan finanskrisen slog till 2008, och därför behöver man höja det anslaget. Det har legat på 2 miljarder mer än 2006. I dag kan jag inte säga exakt hur mycket det är, men också i dag är summan högre än när vi tog över 2006. Det beror på att konjunkturen ser ut som den gör. Därför måste det finnas tillgång till vuxenutbildning för dem som behöver det.
Livslångt lärande innebär att människor ska kunna förkovra sig när de vill och när de behöver. Vissa utbildningar kan man göra det hur som helst, andra utbildningar kräver att man har ett behov av det, till exempel om man inte har gymnasiebetyg. Den som inte har gymnasiebetyg har helt andra rättigheter än den som till exempel via folkhögskola eller för den delen folkbildning inom våra bildningsorgan bara vill förkovra sig i det man är intresserad av att förkovra sig i. Rättare sagt har kommunen helt andra skyldigheter att se till att människor har tillgång till en plats för att kunna läsa in en gymnasieutbildning. Den möjligheten måste finnas. Det är mycket viktigt.
När jag hänvisar till kommunalt utjämningssystem är det för att det är det system som finns. Det kanske har tjänat ut sin tid, och det är dags att förändra det. Jag hoppas verkligen att det snart ska presenteras en proposition för denna riksdag för att göra det mer rättvist.
Vuxenutbildning är ett kommunalt ansvar. Ibland när vi står och debatterar i denna kammare verkar det som om vi ska frånta kommunerna deras ansvar, att det kommunala självstyret helt plötsligt inte ska gälla. Vi måste tänka på hur vi finansierar, hur vi kompletterar, kommunernas satsningar på vuxenutbildning. Jag vill nämligen inte se att de pengar som staten avsätter till kommunerna för att stödja och komplettera kommunernas utbildningar ska leda till att kommunerna drar ned på sina egna resurser och i stället lägger dem någon annanstans.
Om kommunerna lever upp till sina uppdrag och uppfattar regeringens pengar, de pengar som riksdagen fattar beslut om, som ett komplement är jag övertygad om att det inte kommer att finnas någon som vill ha utbildning, någon som behöver utbildning, som inte får det. Tanken är att statens pengar är ett komplement, inte det som finansierar den stora delen av vuxenutbildningen.