Herr talman! Vattenvård heter dagens betänkande, och den vården är verkligen ömsesidig. Vi måste vårda vårt vatten eftersom vattnet vårdar oss och övriga varelser i vår skapelse. Precis som vi hört tidigare här är vattenfrågorna liksom klimatfrågorna till stor del gränsöverskridande.
I inledningen till Miljömålsberedningens betänkande Havet och människan från 2020, som vi har hört om tidigare här, står det: "Havsfrågorna är internationella till sin karaktär. Samarbetet mellan Östersjöländerna är avgörande för att nå miljökvalitetsmålen i Östersjön. Detsamma gäller för Västerhavet, som påverkas av havsmiljöns status i Nordsjön och hela norra Atlanten."
Alltså är internationellt samarbete helt avgörande för att vi ska nå framgång på riktigt i många av dessa frågor. Precis som inom klimatpolitiken är det också viktigt att ligga i framkant vad gäller forskning och kunskap om nya tekniker. Självfallet ska vi göra vårt bästa för att vårda vattnet, men även här är det på systemnivå som vi verkligen kan göra den stora skillnaden.
Ofta får jordbruket ta de stora smällarna för övergödning och dålig vattenkvalitet. Det är självfallet så att jordbruket påverkar, men samtidigt är vi lika beroende av de varor jordbruket ger som av vatten. Därför måste vi agera klokt. Vi kan inte sätta käppar i hjulet för det svenska jordbruket så att vi blir mer beroende av import därför att vi ställer för höga inhemska krav.
En förutsättning för att vi ska kunna bevara den svenska livsmedelsproduktionen är att vi bevarar jordbruksareal. Jordbruket är inte vilken näring som helst. Jorden ligger där den ligger och måste brukas av bönder här i landet, oavsett om den ligger vid vatten eller inte. När den inte längre brukas förloras, utöver livsmedelsproduktionen, även de ekosystemtjänster för biologisk mångfald som jordbruket utför.
Vi behöver bevara den kompetens som finns inom jordbruksbranschen och även en forskning som svarar mot morgondagens behov. För detta krävs en livskraftig svensk jordbrukssektor. Vi behöver också en inhemsk produktion av jordbrukets insatsvaror såsom bränsle, gödningsmedel och reservdelar. Hållbara gödningsmetoder behöver utvecklas, inte bara utifrån självförsörjningssynpunkt utan också utifrån miljösynpunkt.
Problemet med övergödning i Östersjön är inte begränsat till Sveriges utsläpp. Som jag sa i min inledning är många av vattenfrågorna i allra högsta grad internationella. Samtliga Östersjöländer måste ta ett större ansvar för att få ned de övergödande utsläppen.
Havs- och vattenmyndigheten presenterade 2020 en utredning om förutsättningarna för införande av ett system med överlåtbara utsläppsrätter för kväve och fosfor i Östersjön. Utredningens genomförande försvårades av pandemin, men man fann också stora svårigheter att sjösätta ett sådant förslag före 2027, då god status enligt miljömålet Ingen övergödning redan ska vara uppnådd.
EU:s vattendirektiv förväntas också ha stor påverkan på förutsättningarna för utformningen av ett handelssystem. Vidare identifierade myndigheten ett antal nyckelfrågor för vidare utredning som förutsättning för att utforma ett handelssystem. Kristdemokraterna anser att utredningsarbetet bör fortsätta, och vi vill att ett system för handel med utsläppsrätter ska utvecklas som innebär att länderna runt Östersjön måste betala för att få släppa ut övergödande ämnen, i synnerhet kväve och fosfor.
Jag vill med detta yrka bifall till reservation nummer 17.
Regeringen bör se över hur åtgärdsarbetet mot övergödning genom LEVA-projektet kan förstärkas och utvecklas. LEVA har visat sig vara en väldigt framgångsrik åtgärdsform som bedöms ha potential att verkligen åtgärda jordbrukets roll i övergödningsproblematiken. Flera statliga utredningar har pekat på LEVA som en mycket välfungerande arbetsmodell. Det noteras att programmet har levererat resultat som inga andra åtgärder mot övergödning har gjort tidigare. Att öka antalet lokala åtgärdssamordnare runt om i landet samt skapa en central nationell stödfunktion kan vara en avgörande och viktig satsning för framtiden.
Herr talman! Ju fler problem vi kan lösa vid källan, desto bättre. Ett sådant problem som borde kunna lösas relativt enkelt gäller mikroplast från textila syntetfibrer som avges vid tvätt. Detta har identifierats som den största utsläppskällan uppströms till kommunala reningsverk i Sverige. Vid tvätt av textil avges mikroplast främst genom slitage, men även genom nedbrytning. EU:s ekodesigndirektiv ställer krav på bland annat teknisk livslängd, återvinning, reparerbarhet, vattenanvändning, utsläpp till miljön samt information om farliga ämnen. Direktivet reglerar bland annat standarden för tvättmaskiner.
Vi anser att regeringen ska verka för att EU:s ekodesigndirektiv ses över i syfte att bland annat införa gemensamma kriterier för att minska utsläppen av mikroplaster från både textiltvätt i hushåll och storskaliga tvätterier. Vid en översyn av direktivet bör även de mest energi- och resurskrävande produkterna fasas ut.
Vattenreningstekniken på svenska reningsverk behöver både moderniseras och i många fall byggas ut. Ett problem är att länsstyrelsernas tillsynsuppdrag i dag leder till att endast beprövad reningsteknik beviljas tillstånd. Detta stänger ute potentiellt lovande framtidsinnovationer och försvårar även för de ofta mindre entreprenörer och teknikutvecklare som tar fram nya lösningar. Därför bör länsstyrelsernas tillsynsuppdrag ändras i en riktning så att även ny och innovativ teknik ges bättre möjligheter att utvecklas.
I diskussionerna om den småskaliga vattenkraften säger vi ofta att det pågår en häxjakt på den. Tyvärr ser vi i vissa delar liknande tendenser när det gäller enskilda avlopp. Senast i måndags var jag på besök i en stad vid Mälaren, och jag fick återigen höra hur man vill tvångsansluta boende som i dag har enskilda avlopp. Självfallet är det den enskilde fastighetsägaren som får stå för anslutningskostnaderna till priser som gör att främst äldre måste flytta från sina hem. De har inte råd att betala avgiften, och de får inte heller lån.
Forskning visar också att det inte är de enskilda avloppen som är de stora bovarna i sammanhanget, men det är enkelt för huvudmannen att agera på dem för att visa handlingskraft. I dag är det verksamhetsutövaren som är skyldig att visa att miljöskyddskraven uppfylls. Det vore rimligt att det, när det gäller ett privat hushåll, är det offentliga som har bevisbördan för att hushållet orsakar en negativ miljöpåverkan, exempelvis genom utsläpp av fosfor. I det dagliga livet tänker sig nog inte medborgaren att den privata bostaden utgör en "verksamhet".
Kristdemokraterna anser därför att det ska införas ett skaderekvisit i va- och miljölagstiftningen, vilket innebär att kommuner och statliga myndigheter måste kunna påvisa att det sker en otillåten miljöpåverkan innan man kräver att den enskilda fastighetsägaren ska genomföra en dyr investering. Dyra krav ställs i dag på enskilda avloppsägare trots att det finns betydligt mer kostnadseffektiva åtgärder som kan göras. Men det är för staten "gratis" att höja kraven på enskilda eftersom det är den enskilda som får stå för kostnaden.
Många ej godkända enskilda avlopp ägs av äldre personer eller andra med små ekonomiska resurser. Investeringen för att installera ett godkänt avlopp kan vara orimligt betungande eller omöjlig att genomföra för dessa fastighetsägare. Vi föreslår därför, herr talman, att statliga lånegarantier till dessa fastighetsägare ska subventioneras. Det är den enskildes avgift för lånegarantin som ska sättas ned.