Fru talman! Birger Schlaug och Peter Eriksson har
ställt tre interpellationer till statsministern med
anknytning till EU:s regeringskonferens 1996. Arbetet
inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall
svara på interpellationerna.
Peter Eriksson har i sin interpellation ställt
följande frågor:
Hur avser regeringen att skapa en ur
parlamentarisk synpunkt bättre relation mellan
riksdag och regering inför regeringskonferensen
1996?
Avser regeringen att vidta några åtgärder för att
viktiga svenska positioner inför regeringskonferensen
har en parlamentarisk majoritet bakom sig i god tid
innan konferensen startar?
Birger Schlaug har i sina interpellationer ställt
följande frågor:
Avser regeringen att som ett omistligt krav under
regeringskonferensen driva frågan om
nödvändigheten av en utträdesparagraf?
Avser regeringen att använda vetorätten för att
förhindra att de små ländernas inflytande minskas
genom att de stora länderna får ökat rösttal?
Jag väljer att besvara frågorna i ett sammanhang.
Regeringskonferensen kommer att inledas i början
av 1996. Det återstår således drygt sex månader, och
ett intensivt förberedelseskede har påbörjats. De
politiska partierna och regeringen har tid att grundligt
analysera de olika frågor som konferensen kan
komma att behandla, att överväga och debattera dessa
och utarbeta svenska ståndpunkter.
Det är regeringens bestämda ambition att de
frågor som kommer upp under konferensen görs till
föremål för en bred debatt i det svenska samhället.
Det är bl.a. i det syftet som regeringen har tillsatt en
parlamentarisk kommitté inför regeringskonferensen
som uttryckligen fått i uppgift att stimulera en sådan
debatt. Initiativ från organisationer och allmänheten
är också välkomna för att stimulera och bidra till en
allsidig debatt.
Jag underströk här i kammaren vid informationen
den 1 juni den vikt som regeringen fäster vid
samrådet med riksdagen före, under och efter
regeringskonferensen. EU-nämnden, Utrikesnämnden,
vissa fackutskott och den parlamentariska kommittén
har alla viktiga funktioner i det avseendet.
Arbetet med regeringskonferensen kan delas in i
två faser.
I en första fas skall konferensen förberedas. Detta
inleddes med att EU-institutionerna framlade
utvärderingsrapporter om unionsfördragets
tillämpning. Det fortsätter nu med arbetet i
Reflexionsgruppen som beräknas pågå fram till
december månad.
Jag förutser ett behov av regelbundet samråd med
riksdagen under Reflexionsgruppens arbete.
Statssekreteraren Gunnar Lund, som är svensk
representant i gruppen, kommer fortlöpande att
informera EU-nämnden om arbetet.
Den andra fasen avser själva förhandlingarna som
kommer att pågå åtminstone till slutet av 1996,
kanske längre. Under förhandlingarna kommer
Sverige att kontinuerligt att ta ställning i olika frågor.
Det är regeringens avsikt att inför svenska
ställningstaganden i regeringskonferensen samråda
med EU-nämnden. Regeringen kommer att lägga
särskild vikt vid att i riksdagen förankra svenska
positioner i de frågor som kommer att förhandlas
inom ramen för regeringskonferensen.
Dessa frågor kommer också att bli föremål för
debatt här i kammaren. Regeringen har för avsikt att
under hösten i samband med en sådan debatt
kommunicera till riksdagen vilka grundläggande
synpunkter den vill lägga på konferensens
huvudfrågor samt redogöra för de prioriteringar den
avser att göra i förhandlingsarbetet.
Så till Birger Schlaugs fråga om en
utträdesparagraf.
Möjligheten till utträde ur unionen har debatterats
både i Sverige och i andra länder. Vi vet inte i dag om
något medlemsland kommer att föreslå att den frågan
behandlas i regeringskonferensen, men inget tyder på
detta just nu.
Om ett land önskar utträda ur unionen finns den
möjligheten redan inom ramen för det nuvarande
samarbetet på samma sätt som det är möjligt att
utträda ur samarbetet inom andra internationella
organisationer. Detta är emellertid inte reglerat i
fördraget. Jag ser heller inget behov av en sådan
reglering. Ett utträde skulle i förekommande fall bero
på ett politiskt beslut i det enskilda medlemslandet,
och i ett samarbete mellan suveräna stater respekteras
de beslut som i demokratisk ordning fattas i de
enskilda länderna. De praktiska konsekvenserna får
sedan behandlas i vanlig ordning i förhandlingar
mellan det land som önskar utträda och de övriga
medlemsländerna i unionen. Grönland, som gick in i
samarbetet när Danmark blev medlem, har senare
dragit sig ur. Detta löstes i förhandlingar inom EG.
Ett utträde är följaktligen ingen ny erfarenhet för
gemenskapen.
Unionens arbete behöver effektiviseras och
förenklas av många skäl. Ett av de viktigaste skälen är
den kommande utvidgningen med flera central- och
östeuropeiska länder. En union med många nya
medlemsländer behöver anpassa sina arbetsmetoder
för att samarbetet skall fungera. Om det råder inget
tvivel.
Men från debattörer i flera av de stora länderna
beskrivs nu EU:s dagordning så här: Först måste
förändringen ske, och den skall innebära att de stora
länderna får större makt och inflytande, och sedan kan
östutvidgningen komma i gång. Ökad makt för de
stora framställs som ett villkor för östutvidgningen.
Vi avvisar bestämt detta synsätt. Lösningen är inte
att ge de större länderna en särställning. För Central-
och Östeuropas länder ger detta en felaktig signal: Ni
får komma med i unionen, men endast om stora länder
i Västeuropa får ett ökat inflytande över vad som skall
ske i unionen.
EU är ett samarbete mellan likvärdiga och
suveräna stater, och dessa deltar som sådana i det
gemensamma beslutsfattandet. De stora staterna får
inte tro att de kan tränga ut de mindre med argument
som "ökad effektivitet" och "nödvändig anpassning".
Som en allmän hållning vill jag särskilt förorda att
vi tillsammans med andra likasinnade medlemsländer
verkar för att tillvarata de mindre ländernas intressen
under regeringskonferensen.
Samtidigt ligger det i de små ländernas intresse att
unionen bibehåller sin beslutsförmåga. Vi gick med i
EU för att få ett ökat inflytande över vår framtid. Vi
vill inte att besluten om Europas framtid skall flyttas
ur det gemensamma arbetet och in i konsultationen
mellan de stora staterna. Och en union med bevarad
beslutsförmåga kan säkerställas utan att det går de
mindre medlemsländernas intressen för när.