Fru talman! Efter att ha lyssnat på debatten mellan
Peter Eriksson och utrikesministern trodde jag faktiskt
att Peter Eriksson hade förstått att den debatten var
avslutad. Det har han tydligen inte.
Jag vill påminna om att det jag säger i
interpellationssvaret, som självfallet står för hela
regeringen, är ungefär detsamma som utrikesministern
nyss sade i denna talarstol, nämligen att en union med
många nya medlemsländer behöver anpassa sina
arbetsmetoder för att samarbetet skall fungera väl.
Ungefär så uttryckte sig också utrikesministern. Det är
sannerligen ingen skillnad där!
Vad utrikesministern däremot ingalunda sade men
som Peter Eriksson återigen hävdar - genom att
falskcitera, precis som gjordes i debatten här i går -
att hon ville avskaffa de små ländernas ställning.
Röstvikten i ministerrådet, som vi talar om här, är
något annat än den diskussion som utrikesministern
förde med Peter Eriksson alldeles nyss här. Det vore
absurt att påstå någonting annat. Tydligen är ni i
Miljöpartiet inte så intresserade av att berätta vad ni
själva vill. Därför för ni i stället en dimridådebatt här.
Jag instämmer i mycket av det som Bo Könberg
sade om inriktningen och rytmen här. Det som i dag
blir svårt att förutse är - och det är litet grand av
"hönan och ägget" eller ett Moment 22 - hur mycket
man vid regeringskonferensen kan fatta beslut om
institutioner inför en utvidgning som kanske kommer
att kräva ganska många år av förhandling innan den är
förverkligad. Man vet ju heller inte hur många länder
som kommer att bli medlemmar. Blir det en första
grupp eller en andra grupp, eller blir det alla på en
gång etc.? Det är en av de svåra frågorna där jag tror
att ingen, i varje fall har jag inte hört talas om det, har
tänkt igenom en god lösning på detta. Den oklarheten
finns nog här hos oss, lika väl som den finns i andra
länder. Man vill alltså bädda för en utvidgning med
regeringskonferensen, och det är oerhört viktigt. Men
vilken typ av beslut skall fattas vid
regeringskonferensen inför en utvidgning som ännu
inte har hänt? Jag antar att den frågan kommer upp i
Reflexionsgruppen. Framför allt blir den rimligen en
huvudfråga under regeringskonferensen.
Dessa olika former för beslut är inte något som vi
har tagit ställning till innan vi går till riksdagen, men
jag känner ingen entusiasm inför det här med dubbla
majoriteter. Det innebär ju att befolkningstalen får en
viss vikt på ett annat sätt i ministerrådets röstning.
Jag känner nog mer sympati för det som jag har sett
att ordföranden i den parlamentariska kommittén har
uttryckt i olika sammanhang, att det inte är bra att
blanda olika principer i samma institution, dvs. både
ländernas suveränitet och befolkningsvikten i
ministerrådet. Blandar man olika principer i olika
organ, finns risken att någon princip efter hand slår ut
den andra, i det här fallet kanske att stormakterna får
mycket vikt i alla organ.
Jag känner också mer sympati för det som Björn
von Sydow har utvecklat. Han menar att vi i stället
mera skall renodla principerna i olika institutioner. I
Europaparlamentet finns ju befolkningstalet som en
grund, men inte i Romtraktatet när det gäller
ministerrådets beslutskraft. Det kanske mer är den
vägen man bör gå. Jag känner i varje fall att den linje
som Björn von Sydow har fört fram är mer tilltalande
än detta med dubbla majoriteter.