Fru talman! Det förefaller som om skillnaden på
några av de viktiga punkterna inte är så rasande stor
mellan min uppfattning och Mats Hellströms. Det har
jag inget emot i sak, med tanke på att det gäller att
formera svenska positioner inför nästa år.
Jag delar uppfattningen att det inte alls är lätt att
klara ut frågan om vad som skall göras under
konferensen 1996 i form av beslut om de
institutionella regler som skall gälla när man vill
utvidga med 10, 12 eller 15 länder. Man vet inte ens
hur många de blir. Man vet inte i vilken takt
utvidgningen kommer att ske, om det blir i flera
omgångar, etc. Det här är på intet sätt lätt. Man kan
bara understryka att det är viktigt att vi sätter i gång
och tänker så mycket som möjligt på det här och tar
del av de debattinlägg som görs inom vårt land och i
andra europeiska länder.
Frågan är hur det blir i ett läge där man skulle ha
mellan 25 och 30 medlemsländer varav många nya
medlemsländer kommer att vara ganska små. Ett av
dem som oftast nämns, Malta, kommer att var mindre
än något av de nuvarande medlemsländerna och har
väl, om jag minns rätt, en befolkning i
storleksordningen Stockholms innerstad. Skall man ha
samma tyngd som exempelvis det minsta
medlemslandet i dagsläget har, dvs. Luxemburg, får
man alltså en femtedel så många röster som Tyskland
som har ungefär 300 gånger så många invånare. Man
kan möjligen tänka sig, utan att vara alltför förtjust i
de stora länderna, att en och annan tysk medborgare
kan ha synpunkter på hur hans eller hennes röst väger
i Europa i framtiden. Om vi över huvud taget skall
kunna samtala och förhandla med andra om de goda
resultaten, måste vi förstå även andra länders och
andra människors ståndpunkter. Det här är ett typiskt
sådant exempel.
Det som von Sydow tog upp häromdagen i en
debatt i kammaren är intressant och tål väl att
diskutera. Jag har för min del dock inte kunnat se hur
man skulle kunna föra den positionen riktigt i hamn.
Först och främst innebär den definitivt att Sverige och
en del andra länder får färre parlamentariker redan
med nuvarande medlemsantal och än färre förstås om
vi skulle få den önskade utvidgningen till stånd. Detta
bör man i så fall göra upp.
Den andra centrala frågan är maktfördelningen
mellan Europaparlamentet och ministerrådet. Vill
man, som vi i Folkpartiet, att parlamentet skall få mer
att säga till om, kommer förstås en sådan ökad vikt för
Europaparlamentet, kopplat med det som Hellström
och von Sydow nämner, att minska det svenska
inflytandet den vägen.
En större invändning är kanske att det finns en
betydande risk för att man då kommer att trycka på att
man ändå vill förändra förhållandena inom
ministerrådet. Låt oss fortsätta debatten om hur det
skall gå till att underlätta för framför allt de nya fria
länderna i Öst- och Centraleuropa att bli medlemmar
och även vara medvetna om att detta kommer att
kräva förändringar på ett eller annat sätt.
Till sist noterar jag ännu en gång att vi glädjande
nog är överens om att man skall akta sig rätt mycket
för att ändra på själva röstvikten.